När det handlar om kärnkraften delas Socialdemokraterna i en ravin. Allt ställdes på sin spets med partiledaren Stefan Löfvens piruetter i ämnet i Ekots lördagsintervju (12/5).
Partiledaren säger en sak och den ansvariga talespersonen en annan. Detta är en av Socialdemokratins svagaste grenar för tillfället, och i partiledardebatten nyttjade statsminister Fredrik Reinfeldt blottan med frågan ”Men svara bara på detta, kan ni tänka er att bygga ny kärnkraft?”. Han fick inget svar och Ekointervjun förstärkte frågetecknen.
Sällan har det varit så här tydligt att Sverige behöver en blocköverskridande energipolitik. Socialdemokraternas kluvna själ i frågan avgör inga val, även om det skapar svårigheter i relationerna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Möjligtvis kan det locka mittenväljare att luta sig mot en allians som har mer ordning på torpet, men då är energipolitiken nog bara en faktor bland flera.
Kanske vill Stefan Löfven helst av allt vara med i den banbrytande enighet som Centerpartiet under Maud Olofsson kompromissade fram med alliansvännerna. Överenskommelsen är ungefär så stabil som det går att göra när kärnkraft och förnyelsebar energi ska samspela på rimliga villkor. Problemet är att S inte vill komma sist till bordet och ta det man får – det går å andra sidan inte att ha tomma bord vid ett sådant möte.
Innan bredare överenskommelser är möjliga måste Socialdemokraterna veta vad de vill. Den danska ordningen, som utesluter kärnkraft och i stället sätter produktionstak, är omöjlig. Tre av fyra allianspartier skulle aldrig gå med och Centern har för mycket investerat i nuvarande politik för att byta till något mer osäkert.
Därför kan dörren över blockgränsen aldrig stängas. Om alliansöverenskommelsen byggdes på med ytterligare utveckling av förnyelsebar energi, så kanske, kanske...