Jag läser en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle (9/2010), där Uffe Enokson, forskare i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, skriver om ”de tidrika” och ”de tidfattiga”. Detta i ett försök att vända på de lika värdeladdade begreppen arbetande och arbetslös.
Hur kan livsmöjligheterna både för den som har för mycket fri tid och den som har för lite komma att öka? För den som funderar över hur offentligt finansierade tjänster kan användas för att höja livskvaliteten för många, är detta en nyckelfråga.
”Centralt är att ta hänsyn till hur människor faktiskt vill utforma sina liv i livets olika skeenden”, skriver Uffe Enokson. En relevant poäng. Det intressanta är dock hur man tar den argumentationen vidare.
Välfärd är bara välfärd om det är anpassat till de individer som både förväntas finansiera och i förlängningen också ska kunna ta del av detta serviceutbud.
Tiden med enhetliga lösningar för massan, en kollektivism där samma storlek skulle passa alla är över.
Det vi ser i dag, tack vare valfrihetsutvecklingen, är att diverse skattefinansierade tjänster som har med omhändertagande, utbildning och avlastning att göra inte längre måste köpas från den offentliga leverantören med monopol.
Välfärdsvärdet växer med variationen. Alternativa lösningar och nytänkande kommer mer eller mindre på köpet när erbjudanden ställs mot varandra i konkurrens.
Att ha goda möjligheter att minska den skadliga stress som ett tidsöverflöd och ett tidsunderskott kan medföra, ingår i begreppet välfärd. Det är alltså inte en fråga om kollektivt tvingande reformpaket – utan om möjligheter till ökad individuell variation.
Förslag som generell arbetstidsförkortning är ute. Alla ska inte tvingas att jobba färre timmar än de vill och kan. Frivillig arbetstidsförkortning, däremot, är inne. För den som så önskar, på egen bekostnad. Men fortfarande ligger mycket i de offentligt finansierade tjänsterna kvar på enhetlighetens altare, låsta i hårda regelverk med få eller inga undantag.
Passar det inte får du skylla dig själv, men du måste likväl betala.
Detta är ohållbart.
I dag är exempelvis den offentliga barnomsorgen, förskolan, utformad för att ta hand om barn när föräldrarna är på jobbet. Punkt. Den som behöver handla mat efter jobbet måste först hämta barnen. Den som vill göra tvärtom, får det inte.
Sådant är ohållbart.
Ökad flexibilitet är ett måste – i allt från barnomsorg till äldrevård. Den som behöver något extra utöver grundutbudet bör kunna få det, förutsatt att man betalar för det.
Ett högt välfärdsvärde skapas när människor inte tvingas att passa in i färdiggjutna formar, där individen är fri att förändra efter egen önskan – utifrån egna resurser.
Alla kan inte betala extra. Några behöver bara grundutbudet. Men om några betalar extra – för diverse tillval – ökar också möjligheterna att fler tidrika ska få chansen att byta delar av sitt överskott på fri tid mot mer av inkomstbringande tid.
Vi är olika. Vi har skiftande behov. Om det ska finnas utrymme för – och en bred tilltro till – skattefinansierade tjänster i framtiden, då måste dessa bygga på att alla inte behöver eller vill ha samma sak, på samma sätt.
Mer välfärd med ett framtidsperspektiv
Är du tidsrik? Eller tidsfattig? Det moderna livet är så pass avancerat att stor tillgång till fri tid både kan uppfattas som en positiv och en negativ faktor.I ett samhälle där livet går ut på att säkra mat för dagen, är den fria tiden föga värd. Men det som där är dödtid är i andra livsmiljöer lyxiga minuter av egentid.Såväl för lite som för mycket att göra riskerar att skapa skadlig stress i någon form.
Så jobbar vi med nyheter