Vilket är bäst – att snittprestationen bland elever är lika överallt eller att var och en får en ärlig chans att maximera sina förmågor? I helgen gick tre kulturgeografer till storms mot näringslivets tankesmedja Timbro, men även ett antal svenska regeringar, för att ha ökat skillnaderna mellan högpresterande skolor och lågpresterande (DN 19/5). Friskolorna har inte gett alla bättre skolkvalitet, menar debattörerna.
Vi har gått från att unga placeras i skolor till att de väljer skolor. Eleven har gått från objekt till subjekt. Men friskolan är inte en given garant för kvalitet, utan för variation. Minskande kullar gör nu att vissa fria skolor har svårt att fylla sina klasser (Ekot 21/5). Ingen skola är garanterad, men eleverna är garanterade fritt val av skola. De som bor i ett nedgånget bostadsområde kan i dag välja en skola någon annanstans, för att få bättre undervisning, bryta sociala sammanhang eller vad det nu må vara.
Vilken politiker står upp och anklagar en förälder som varje dag skjutsar sitt barn till en skola som ligger längre bort än den närmaste men med högre utbildningskvalitet, för att vara osolidarisk? Det är få numera.
Segregation är inget önskvärt, men för att bekämpa dess baksidor måste man välja väg. Man kan hävda att fler skolor måste prestera lika och att likvärdighet då blir detsamma som att kapa toppar och höja bottnar, en slags plugga lagom-princip. Där landar ofta förslag om att kvotera in elever utifrån föräldrarnas adress, utbildning eller yrkesval.
Men det är bara bland Vänsterpartiets väljare som det i dag finns en majoritet för att skrota det fria skolvalet (Timbro/Demoskop 21/5). Ett bättre alternativ är att lägga politisk och pedagogisk kraft på att försöka höja resultaten i skolor där eleverna ofta har svårt att nå målen. Dåliga skolor behöver definitivt hjälp att bli bättre. Bra skolor förtjänar beröm – inte kritik för bristande likvärdighet. Skolpolitiken bör ha varje elevs bästa i fokus.