Hon finner ett värde i drömmen om fritidshuset. I mangårdsbyggnaden, som varsamt renoveras och blir en samlingsplats för glädje och sorg, allvar och lek, hittar författarinnan spåren av en folksjäl. Sverige tror på nyrenoveringen. Vi lever i ett land som uppmanar sörmlänningar att flytta till Stockholm och tvärtom. Svensken är fri att röra sig; att skrapa fram lager av gammal tapetvävnad under ett gammalt tak och sätta ny färg.
Generationer av hårt arbete förvandlade vårt undanskymda hörn av världen till ett av de mest välmående. Det är en framgång som aldrig får glömmas bort i myllret av försäkringskasseblanketter och familjepussel, som inte bör skuggas av populistiska budskap om växande barnfattigdom och krympande bostadsmarknader. Framtidsoptimismen tog Sverige till världstoppen i samtliga värfärdsundersökningar. Rikedomen växte inte fram på grund av vår unika respekt för traditioner, utan för att så många svenskar vågade bryta upp från vad som egentligen var menat.
I en kollektiv tro på en bättre morgondag binds Sveriges historia samman. Från Gustav Vasa till Fredrik Reinfeldt, från småländska utvandrare till somaliska invandrare. Ändå sveper en nykonservativ våg över Sverige. Den hör samman med en segregation i behov av syndabockar – och kulturkrockarna som dånar, när nio miljoner individer är fria att skapa sina egna öden.
De senaste veckorna har nykonservativa debattörer ifrågasatt om sexualiteten är offentlig, varför man inte sjunger ”Idas sommarvisa” i kyrkan och hur nya moskéer kan få byggas i vårt land. Retoriken påminner om en annan tid, en tid som jag i min enfald trodde låg bakom oss. Jämför SvD-kolumnisten Roland Poirer Martinssons bisarra argumentation, om varför Kristdemokraterna inte bör delta på sommarens Pridefestival, med den amerikanska medborgarrättsrörelsens argaste kritiker. Nu: Sexualiteten är inte offentlig. Då: Hudfärg är inte politik. Slutsats: Uppträd enligt normer som andra skapat åt dig. Rätta in dig i ledet. Gör aldrig revolt. Bär ingen dröm.
Lyckligtvis finns smartare livsval. Och då är vi tillbaka i Louise Boije af Gennäs kompisgäng. Där lyser vännerna genom att inspirera varandra. De finner en styrka i olikheter, egenheter och meningsskiljaktigheter. Vänskapen får dem att våga säga nej till familjevärderingar som kväver och kollegor som inte bidrar med syre.
I helgen firas Sveriges rättfärdiga nationaldag. Vi som har turen att spendera midsommar med någon vi tycker om, och som förhoppningsvis tycker om tillbaka, ska vara extra tacksamma. Det är lätt att förstå varför midsommar är så mångas favorithögtid. Fritidshuset är svenskens katedral, snapsen vårt sekulära vigvatten. Men framförallt är midsommar en tradition som inte låter sig bli slukad av traditioner. Midsommar har varken julens högmod eller påskens svårmod, utan tillåter oss att vara som vi är.
Ikväll behöver ingen låtsats; i goda vänners lag ska olika skavanker och läggningar inte vara något att skämmas över. Och får jag bara önska mig en midsommarnattsdröm är drömmen att fler levde efter samma princip. Så lägger vi grunden för nybyggarlandet Sverige. Så får vi den där kohagen att blomma. Varje dag, året runt. Hela tiden.
Midsommarnattsdröm för ett nybyggarland
Det finns en passage i Louise Boije af Gennäs roman ”Högre än alla himlar” som beskriver den svenska identiteten. Boken i sig är en semesterpocket; historieskrivningen är slarvig och handlingen slentrianmässig. Författarens ambition att sammanfatta ett förflutet decennium genom ett kompisgängs ögon lyfter sällan. Först när vännerna lämnar sina inrutade liv i staden, och beger sig ut på landet, kommer Boije af Gennäs något på spåren.
Så jobbar vi med nyheter