Milda vårkulörer och kyrkoslavisk bön

Musik i försommarkväll
Nyköpings Kammarkör
Dirigent: Fredrik Winberg
Alla Helgona kyrka

Den svenska våren och försommaren är magi. Ljuset och livet återvänder liksom häggen och syrenen. Men vi måste gripa dessa stunder och hålla dem kvar, det skrev redan Strindberg om i Ett drömspel: Våren står och väntar på oss, det korta livet förgår.
Många av de vackraste körsångerna skildrar i ord och ton just den svenska naturens skönhet. Några av dem sjungs ständigt, och på skiva kan vi höra dem i olika, perfektionerade tolkningar.
Så den som till äventyrs missade Kammarkörens konsert i går kväll kan på skiva med Rilkeensemblen eller Mats Nilssons Vokalensemble skaffa sig en viss bild av hur det lät i Alla Helgona kyrka.
Och ändå går det inte alls den vägen. För i går var det en dubbelt så stor kör, drygt trettio och därför med avsevärda klangliga resurser. Dessutom levde musiken i kyrkorummet med allt vad det innebar: en stämning av högtid samt avrundande och förhöjande akustik.
Kören höll på en sobert svart klädsel, men damernas blusar gladde ögat med milt enfärgat i olika vårliga kulörer.
Och så var det en form av generalrepetition inför Fredrik Winbergs kommande diplomkonsert som kördirigent. Att döma av gårdagen bör den avlöpa alldeles utmärkt. Han gav ett avspänt och trivsamt intryck i de korta kommentarerna till styckena men hade ändå tagit lite lätt på just den uppgiften; att improviserat kalla några av de kommande verken för smaskiga hittar är kort sagt ett vulgärt stilbrott.
Men han ledde David Wikanders Förvårskväll så både det rofyllda och den skälvande väntan kom fram. Och körens olika stämmor lekte ystert tafatt i Knut Håkansons Våhr-Wijsa, där barockens ordglädje prunkar i vad som Lars Wivallius kallade Klagevisa öven denna torra och kalla vår.
Han skapade gott flyt och nytt liv i Alfvéns Uti vår hage med ofta ett slag i takten och fick kören att sjunga med extra medryckande glädje i Anders Öhrwalls egen tonsättning av I denna ljuva sommartid, i enkel sättning men faktiskt en av kvällens vackraste upplevelser.
Mer komplicerat var det ibland också, men här imponerade Fredrik Winberg med att ha så mycket av all text och alla noter i huvudet.
Sålunda märktes det knappt hur knepigt Sven-Eric Johansson låtit taktarterna anpassa sig efter de framilande orden i Snabbt jagar stormen våra år.
Och Sergei Rachmaninovs Konsert för kör trodde jag knappast skulle gå att sjunga så här bra av annat än proffskörer. Nu blev detta ungdomsverk gripande i sin skildring av Maria i bön, vårt hopp, med medeltida kyrkslavisk text, ofta svagt men intensivt i klangen, ibland stegrat till sällan hörd volym och med imponerande fasthet.
Ett annat kraftprov blev Toivo Kuulas Auringon noustessa men slutets stegring vid soluppgången klingade inte riktigt vackert.
Annars är det inte mycket att klaga på hos kören denna kväll. Slutet med den baskiska sången om äppelträdet bjöd på folkliga tonfall och rytmglädje à la bolero. Plus att den blev körens överraskande, glada uttågsmusik.
Fride Jansson