Min laddning kom av sig jag saknar pingvinen

Ibland kan det vara rätt tråkigt att vara sportjournalist. Inte yrket som sådant utan känslan inför matcher man ska gå på. Det händer inte särskilt ofta att man är laddad ända ut i fingerspetsarna inför matcherna.
Men när det händer är det en rätt skön känsla.
Som i går.
Nyköpings Hockey spelade seriepremiär mot Almtuna i Peabhallen.

Det började någon gång på tisdagskvällen. Östnytt hade ett reportage om hemvändarna Jörgen Rickmo, Patrik Hucko och Martin Holst (som rent logiskt borde ha kallats återvändarna efter som de ursprungligen inte kommer från Nyköping).
Det fortsatte med uppvärmningen inför matchen när Robert Åndberg hade effektivitet i avsluten, Antti Koponen visade upp sin patenterade skridskoåkning och bara det faktum att Martin Holst återigen stod mellan stolp-arna i en NH-premiär gjorde besöket värt det.
Jag var laddad från tårna ända ut i fingerspetsarna.
Men sedan hände något.
Visst, NH vann och visade i alla fall under långa stunder upp bra spel och hopp inför framtiden. Men laddningen var som bortblåst.

Jag tror det skedde i samma ögonblick som nye maskoten, Ronald McDonald, hasade in på isen minuterna innan nedsläpp. Det var då jag kände något som jag aldrig trodde jag skulle säga, än mindre föreviga i tryck: jag saknar pingvinen Skrille.