Jag sitter i Ebbas vardagsrum och ser mig omkring – målningar på hennes släktingar från 1800-talet hänger på väggarna, foton tagna på 30-talet fyller upp stora delar av rummet och böckerna är så många att hon likväl kunde öppna ett bibliotek. Så annorlunda från mitt liv.
Jag dricker min rykande kopp te och börjar fundera på hur vi egentligen träffades. Minnet är vagt men vi kommer överens om att det var någon gång i mars 2016. Själv kommer jag ihåg hur nervös jag var inför vårt första möte – ett möte mellan två helt olika personer, ett möte mellan två helt olika generationer.
Som många andra, kanske lite trångsynta, ungdomar trodde jag alltid att människor över 80 år inte kunde röra sig utan andras hjälp. Denna bild slogs i bitar när jag såg 95-åriga Ebba för första gången, ståendes framför mig helt utan assistans. Jag blev häpen och försökte så gott som det gick att dölja det. Jag förstod att Ebba var stark. Hon var minsann väldigt stark.
Mina tankar förs åt sidan och jag frågar Ebba vad hennes första intryck av mig var. ”Söt”, säger hon med ett leende på läpparna.
Jag skrattar för mig själv och frågar sedan vad hon tycker om våra promenader; om de tillför något till hennes liv?
– Jag uppskattar verkligen våra promenader eftersom de är roliga, lärorika och givande. Din nyfikenhet och vilja att lära gör promenaderna mer intressanta och därmed fulla av kunskap.
Jag nickar instämmande och reflekterar över det faktum att Ebba har kommit att bli en person i mitt liv som jag söker mig till i situationer där jag behöver få råd. Under våra promenader brukar vi samtala om allt möjligt – det kan vara att jag berättar för henne om stressen i skolan eller att hon beskriver hur livet såg ut på ”häst och vagn”-tiden. Det är väldigt spännande att en ung tonårsflicka har så mycket gemensamt med en äldre dam född på 20-talet.
Jag frågar Ebba om vad hon tror det är som gör att vi kommer så bra överens.
– Det är ju för att jag tycker om dig, och det är ömsesidigt. Du har en humoristisk sida som får mig att bli glad, vi kan skoja med varandra och så förstår du min gamla humor.
Trodde du att det skulle bli ett problem mellan oss sett till våra stora skillnader?
– Nej, det gjorde jag faktiskt inte men jag förstår varför du frågar då det är många som skulle se det som ett bekymmer.
Jag kollar på Ebba och ser att hon börjar bli lite trött och lovar att runda av intervjun efter en sista fråga.
Har du lärt dig något från mig under vår tid tillsammans?
– Din närvaro har fyllt på mina kunskaper rent generellt, både när det gäller din kultur och levnadsstil samt hur livet som ungdom ser ut i dagens samhälle.
Med detta svar tackar jag för mig och beger mig sedan ut ur lägenheten, ännu en gång med lite mer kunskap.