Ministern får en svår Eriksgata

Vem som blir ministrar är ofta en ­snackis när nya regeringar utses. I vilket departement statsråden kommer att sitta är sällan lika uppmärksammat. När Erik ­Ullenhag utsågs till integrationsminister föll detaljen att posten flyttas till arbetsmarknadsdepartementet delvis bort.

Övrigt2010-10-29 05:00

Om Ullenhag är rätt man för uppdraget återstår att se. Däremot befinner han sig på rätt plats. Beslutet att avveckla integrations- och jämställdhetsdepartementet var en av de viktigaste signalerna i Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring. Skrivbordsperspektivet i dessa frågor behöver försvinna.

Arbetet med att integrera själva integrationspolitiken lär ta sin tid. Erik Ullenhags första veckor på jobbet har varit skakiga. Regeringen fick rättvis kritik när integrationsministern åkte till Malmö, för att förhöra sig om den senaste tidens skjutningar på öppen gata.
Det bör väl rimligtvis vara justitieministerns uppgift att informera sig om medborgarnas oro inför oprovocerat våld? Huruvida offren är svarta, gula eller vita saknar betydelse – även när hudfärgen kan vara avgörande för vem som drabbas. Beslutet att låta Beatrice Ask stanna i Stockholm visar på sitt sätt att också politiker har svårt för att jämställa medborgare och medborgare.
Därför är Erik Ullenhags kraftiga avståndstagande mot politiken i Danmark glädjande (Ab 28/10). I veckan presenterade den borgerliga regeringen en rad förslag, vars syften är att vända utvecklingen i danska utanförskapsområden.
Bland förslagen märks idéer om att förbjuda invånare, med svag anknytning till arbetsmarknaden, att bosätta sig i vissa bostadsområden och begränsa rätten till familjeåterföreningar. Därmed gör de danska politikerna vad de svenska till varje pris måste undvika: lägger över ansvaret för ett politiskt misslyckande, på individerna som allra mest påverkas av misslyckandet.

Integrationspolitiken behöver diskuteras och flera konsekvenser av mångkulturalismen kan ifrågasättas. Det är inte fel att uttrycka önskan om att vilja bo i områden med grannar som liknar en själv, eller ifrågasätta orimlig särlagstiftning. Och den rätten gäller alla medborgare.
Diskussionen måste därför föras utan att, som i Sverige, utmåla invandrare som kollektiva offer eller, som i Danmark, hålla individer med utländsk bakgrund som kollektivt skyldiga för en situation man inte varit med om att skapa.
Erik Ullenhag har en på flera sätt delikat uppgift framför sig.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om