Ministrarna som fått mindre skyltfönster

Kristdemokraterna puttades med milt våld ut ur Finansdepartementet av finansminister Anders Borg – med statsminister Fredrik Reinfeldt som utförare. KD-ledaren Göran Hägglunds revir krympte till Socialdepartementet, inklusive en civil- och bostadsminister i Stefan Attefall, med delar av den förra Mats Odell-portföljen.
Även Folkpartiet har fått mindre maktutrymme. Nyamko Sabunis integrations- och jämställdhetsdepartement splittras. Den nya vice statsminister-posten är dock en viss tröst och utbildningsminister Jan Björklund håller kärnfrågan utbildningspolitiken och EU-ministerposten i ett fast grepp. Men FP styr bara ett departement i nya regeringen.
Den drygaste räkningen har Centerpartiet fått. Förlusten av vice statsminister-posten är symbolisk, men svider. Partiet har fått lämna ifrån sig kontrollen över de statliga bolagen samt infrastrukturfrågorna till Moderaterna. Det är två tunga områden.
Närings- och energiminister Maud Olofsson behåller visserligen de områden där hon särskilt har profilerat partiets politik: företagande, entreprenörskap och hållbar energiförsörjning. Men domänen, miljö-landsbygd-näring, är mindre än tidigare och speglar mer traditionella centerintressen. Det riskerar att begränsa förnyelsearbetet.
Ska man betrakta utvecklingen personstrategiskt så har Göran Hägglund och Maud Olofsson visat vilka namn som står dem närmast i turordningen. I KD är det Maria Larsson och Stefan Attefall. I Centern kommer diskussionerna om framtida partiledare att utgå ifrån Eskil Erlandsson, Andreas Carlgren och Anna-Karin Hatt. Trots att Annie Johansson, talesperson i arbetsmarknads- och ungdomsfrågor, är det i nuläget mest spännande partiledarämnet.
De tre mindre Allianspartierna har fått tydligt utskurna fackområden. Det faller ett betydligt större ansvar på dess företrädare utanför Rosenbad att profilera partiet i annat än de egna departementens frågor. Detta är inte bara önskvärt utan nödvändigt.
Betydligt mer maktpolitiskt spel kommer att avgöras i riksdagen under mandatperioden jämfört med de fyra år som varit med en majoritetsregering. Ska de tre mindre Allianspartierna har en chans att växa i valet 2014 räcker det inte att vara lojal bisittare.