Hon balanserade på en knivsegg när hon från scenen pratade om sin för tillfälligt jobbiga livssituation (skilsmässan från Dregen som hon inte nämner och sin pappas Alzheimer) och tar sig nätt och jämt igenom nya låten "Jag sitter tyst med Billie Holiday". Den till bristningsgränsen fullsatta ruinen (1650 åskådare) står upp och Pernilla Anderssons röst brister för en stund och hon torkar tårarna innan hon avslutar med Eldkvarns "Huvudet högt" och samma procedur tar vid igen efter låtens slut.
Visfestivalen bjuder denna jubileumsupplaga - 50 gången i rad eftersom festivalen startade 1966 - på flera ögonblick att minnas. Vem trodde att man skulle få höra populära TV-serien Pistvakts signatur av Weeping Willows? Magnus Carlson är ju en formidabel sångare, men hans sång drunknade många gånger i ljudbilden och en alltför stark gitarr.
Men när gruppen och Carlson framför Tom Paxtons ”I give you the morning” uppstår ett nytt minnesvärt ögonblick.
Det var ju Fred Åkerström som var något av mister Visfestival fram till sin död, 1985, och avslutade ofta sina konserter med sin svenska tolkning "Jag ger dig min morgon". Weeping Willows avslutade inte med den utan överraskade med extranumret ”Unchained melody”, en låt som bland annat Righteous Brothers spelat in och är från filmen Ghost.
Visfestivalen är också Johan Johansson, punkrockaren som snarare byggt sin karriär som protestsångare. Han har något som han vill säga och det känns äkta. Till och med i låten "Holger är kvar", som är lek med textpastischer och plattityder. Kul, underfundigt.
Och det är väl så Visfestivalen har kunnat överlevt. Här finns det mesta.
Allt från regn till solsken - även detta år.
Minnesvärda ögonblick i Västervik
Den är störst, den är äldst - om Visfestivalen i Västervik är bäst återstår för betraktaren att avgöra. Men bara Pernilla Anderssons framträdande gjorde starkt intryck.
Så jobbar vi med nyheter