Vissa relationer börjar när motvilja oväntat övergår i attraktion. Det händer några av personerna i multikonstnären Miranda Julys nya roman, som bäst kan beskrivas som en sorts orgie i ytterligheter.
Det hände också mig under läsningens gång. Plötsligt fick vi en relation, boken och jag, och mitt ogillande övergick i någon sorts förtjusning.
Men, som sagt – "The First Bad Man" är inte alltigenom välkomnande (och jag hoppas, inom parentes sagt, att oöversatta boktitlar inte blir en ny trend). Här har vi för det första att göra med huvudpersoner som är oattraktiva på riktigt: desperata, klängiga, ofräscha människor, inpressade i en humor som väcker mer ångest än skratt. Det är väldigt mycket som att se en film av Todd Solondz, eller ett avsnitt av en sådan där tv-serie där allt bara blir värre tills det måste ta slut – men här tar det inte slut.
Huvudpersonen Cheryl är en medelålders kvinna med ett ovanligt jobb (på ett företag som gör instruktionsfilmer om självförsvar), ett ökenartat privatliv (som hon har effektiviserat med ett system för att hemmet inte ska förfalla om hon skulle råka bli deprimerad) och ett problematiskt drömliv.
När Cheryl får en inneboende i form av tjugoåriga Clee, chefens argsinta dotter, uppstår det ganska omgående problem på samtliga fronter. Allra mest sitter det i huvudet, där Cheryl överfalls av aggressiva fantasier som varken färgterapi eller David Bowie-låtar kan fördriva. De handlar dels om en äldre man som hon har känslor för (fast han drömmer om en sextonårig tjej och vill att Cheryl ska tillåta den relationen) och dels om Clee, som hon framför allt vill … slåss med.
Men X antal originella idéer gör ingen stor roman. Länge känns det som om författaren är tillfreds med att bara ha skapat denna utflippade, surrealistiska värld, dessa gestalter och miljöer som så tydligt tycks säga: "Titta så härligt pervers och konvenansbefriad jag är i mitt skapande!" Och det är hon, men det är först när hon byter taktik och flyttar fokus från hjärnan till hjärtat som hon visar att det också finns ett djup under allt det grälla.
Mot alla odds, och efter lite väl många sidor, blir den långsökta historien trovärdig och kommer nära.
Miranda July skickar kärnfamiljsnormen rakt in i mixern och kör tills det i stort sett inte finns några igenkännbara rester kvar. Sedan skriver hon roligt och ocensurerat om hur det (också) kan gå till när människor finner sig själva och dem som de hör ihop med.