Med tanke på den omfattande osäkerheten kring Irans kärnprogram är detta ett maktspel på oerhört höga insatser.
När USA:s president Barack Obama sträckte ut handen mot Iran för att få till samtal, var det en chansning som kunde leda till öppnare relationer mellan USA och Iran. Men det kunde också tolkas som om USA visade upp en svagare sida, vilket skulle ge Iran utrymme att öka maktambitionerna i närområdet.
Den hårdföra behandlingen av Irans oppositionella i samband med det sannolikt av fusk färgade presidentvalet, visade upp ett mer aggressivt iranskt ledarskap. Det tvingade också fram skarpare ordval från amerikansk sida, men även från EU:s. Det maktspel som nu pågår, följer detta hårdföra mönster, till den grad att stater som Kina och Ryssland, som tidigare haft en mer välvillig inställning, nu börjar visa sitt missnöje med det iranska ledarskapet.
Risken för konfrontation i krutdurken Mellanöstern ökar på ett oroväckande sätt.
Missiler och maktspel
Iran fortsätter att provskjuta långdistansrobotar. Att detta är en markering mot omvärlden är solklart. Frågan är hur denna markering ska tolkas och utläsas.Försöker Iran skrämma omvärlden att inte attackera landet – genom att understryka sin missilkapacitet? Eller är det ett försök att skrämma omvärlden med att Iran står redo att starta aggressionskrig?
Så jobbar vi med nyheter