à rligen tar cirka 1100 mÀnniskor i Sverige sitt liv. Det Àr ungefÀr tre sjÀlvmord om dagen. Visserligen finns en positiv utveckling. Sedan 1980 har sjÀlvmordstalen i Sverige sjunkit för samtliga Äldersgrupper, sÀrskilt bland Àldre mÀn, men inte bland unga i Äldern 15-24. DÀr kan varken en minskning eller en ökning under de senaste Ären observeras, enligt FolkhÀlsomyndigheten.
Myndigheten konstaterar att suicid, eller sjÀlvmord, Àr ett betydande folkhÀlsoproblem i Sverige, liksom i övriga vÀrlden.
I Sverige, liksom i andra höginkomstlÀnder, Àr sjÀlvmordstalen tvÄ till tre gÄnger högre bland mÀn Àn bland kvinnor. Av dem som tar sitt liv Àr majoriteten, cirka 70 procent, mÀn och de flesta fallen av suicid sker bland medelÄlders och Àldre mÀn. Men det Àr ocksÄ den vanligaste dödsorsaken bland unga personer mellan 15 och 29 Är.
Katarina Jerlin hoppas pÄ en större öppenhet och mer kunskap om sjÀlvmord i framtiden.
âVi mĂ„ste prata mer öppet, men folk Ă€r obekvĂ€ma, man vet inte vad man ska sĂ€ga, sĂ€ger hon.
Det finns ocksÄ en sak som hon tycker Àr vÀldigt viktig att förmedla kring sjÀlvmord.
âDe som tar sitt liv vill inte dö. De orkar inte leva. De ser ingen annan utvĂ€g. Men hjĂ€lp borde finnas att fĂ„ om samhĂ€llet tog sitt ansvar med en strĂ€van om en nollvision.
För Katarina Jerlins dotter prÀglades tonÄren av Ängest som till slut blev övermÀktig. I samband med att Rebecca flyttade hemifrÄn i 18-ÄrsÄldern sökte hon hjÀlp i Sörmland men Katarina Jerlin beskriver vÀgen genom vÄrden som krÄnglig och med ett ointresse för att stÀlla en eventuell diagnos med pÄföljande behandling.
Rebecca flyttade sÄ smÄningom till Stockholm dÀr hon hoppades pÄ bÀttre vÄrd, men problemen fortsatte dÀr.
Katarina Jerlin som under alla Är försökte stötta sin dotter och kÀmpade för att fÄ rÀtt stöd för henne, lever med en stor sorg.
âDet var sĂ„ onödigt. Rebecca var en vacker, smart och snĂ€ll mĂ€nniska. NĂ€r Rebecca gick bort var jag sjĂ€lv nyopererad och hade ont. Jag hade inte samma tentakler som i vanliga fall. Jag sĂ„g att Rebecca mĂ„dde dĂ„ligt men inte att hon var sĂ„ nĂ€ra bristningsgrĂ€nsen.
Men Katarina Jerlin kÀnner ocksÄ en stor frustration över att inte ha blivit lyssnad pÄ ordentligt och över att hon inte fick vara delaktig i dotterns vÄrd, trots att det gÄr, enligt hÀlso- och sjukvÄrdslagen.
âRebecca hade sagt att jag fick delta fullt ut i hennes vĂ„rd för att kunna stötta henne. Men det Ă€r omöjligt att fĂ„ delta. VĂ„rden hĂ€nvisar hela tiden till sekretessen oavsett om man vill delta eller bestĂ€lla tid. En anhörig kan ha jĂ€ttestor del i tillfrisknandet nĂ€r nĂ„gon mĂ„r dĂ„ligt. Det finns tillfĂ€llen i livet dĂ„ man inte orkar sjĂ€lv.
Katarina Jerlin Àr ocksÄ kritisk mot det stöd som finns för efterlevande. Idag har hon hittat ett gott stöd hos sin arbetsgivare och hjÀlp för sin sorg hos anhörigorganisationen Spes i Sörmland (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd). Men hon menar att det inte borde ligga pÄ ideella organisationer att kurera anhöriga.
âSpes var det enda jag kunde försöka kurera mig med. Det Ă€r jĂ€ttebra, men den vĂ„rdcentral jag hade nĂ€rmast nĂ€r det hĂ€nde hade inte ens en kurator. Det borde finnas en psykolog pĂ„ alla vĂ„rdcentraler. Som anhörig Ă€r man hĂ„rt drabbad utan skyddsnĂ€t. SjĂ€lvmordsrisken Ă€r ocksĂ„ hög hos anhöriga som förlorat nĂ„gon, jag tror inte vĂ„rden har den kunskapen.
[fakta nr="2"]
Katarina Jerlin beskriver att hon i dag fortfarande kÀmpar för att leva vidare men att hon vÀldigt gÀrna vill prata om det som hÀnde Rebecca.
âJag vet faktiskt inte hur jag mĂ„r om jag ska vara Ă€rlig. Jag slutade leva nĂ€r Rebecca gick bort. FrĂ„n början var det bara dĂ„liga dagar, i dag klarar jag av att hĂ„lla isĂ€r saker lĂ€ttare. Ilska Ă€r en stor del av sorgearbetet. Det kĂ€nns som att man drunknar och blir ledsen och hĂ„ller kvar vid ilskan sĂ„ lĂ€nge det finns saker som behöver utrĂ€ttas. Jag försöker leva för Rebeccas brors skull och jag hoppas att jag kan bidra sjĂ€lv genom Spes i framtiden och hjĂ€lpa andra genom att sjĂ€lv bli kontaktperson.