Moderat icke-linjeär smått förbryllande

Lite mjukare, lite mer kvinnoorienterat, lite mer lyhört för hbt-frågor den moderata partistyrelsens förslag till nytt handlingsprogram har beskrivits på flera olika sätt. Där finns även ett skarpt förslag att ta bort en kontraproduktiv symbolskatt som värnskatten. Därmed finns en riksdagsmajoritet för detta, vilket är välkommet.
De nya moderaterna är tydliga med att politiken ska syfta till att undanröja hinder för eget arbete och egen försörjning i rimligaste mån. Detta är också allianspolitikens kärna. Desto mer förbryllande är det då att moderaternas partiledning vill hålla fast vid en icke-linje ifråga om arbetsmarknadspolitiken.
Redan nu är partiet ju måltavla för all möjlig smutskastning (undantaget den som riktar sig direkt mot centern, måste tilläggas) från LO-topparnas sida. Alla dessa kampanjer är partistyrda och har ingenting med arbetstagarnas egna intressen att göra. Gamla revir ska pinkas in. Att våga säga något om bristerna i den svenska modellen kommer inte att göra LO-propagandan mot moderaterna värre än den redan är.

LO-topparna verkar vara mest oroade över kravet på att tvistefrågor och åtgärder ska hållas inom rimliga ramar. Idag kan man sätta eld på hela huset för att något har bränts vid på spisen. Ett större mått av proportionalitet i tvistefrågor tar viss makt ifrån arbetsmarknadens parter och gör rimligheten till juridik. Fast det som begränsas är makten att ta i allt vad man orkar från första början. Typexemplet är salladsbaren i Göteborg. Den konflikten illustrerar också problemet att en intresseorganisation tar sig rätten att spela myndighet i en miljö där den inte ens har medlemmar att företräda.
Det krävs inte någon total omgörning av arbetsmarknadslagstiftningen. Mycket, om än inte allt, fungerar som det ska.
Centern går för långt när partiet exempelvis förordar ett förbud mot sympatistrejker. Det är att göra de anständiga facken medskyldiga till att enskilda LO-förbund trampar på andras fri- och rättigheter. Det samhälleliga kravet måste vara att fackens såväl som arbetsgivarnas förhandlingsvapen används i ett rimligt förhållande till det parterna är oense om. Kollektivavtalsmodellen kan faktiskt kännetecknas av en anständig samtalston och grundläggande sunt förnuft.

Moderaterna fick ett starkt väljarstöd i senaste valet, men inte för att de skulle gulla med LO-pamparna på samma sätt som det gamla arbetarpartiet. Det var ju den politiken som fick underkänt av väljarna.