I veckan har en rad uppgifter läckt ut till media om att förhandlingarna är infekterade. Mycket står på spel i ministerfördelningen och småpartierna är rädda för att hamna i skuggan av stora Moderaterna.
Det är en befogad rädsla.
Tre av fyra Allianspartier gjorde förlustval. Om det inte vore för moderata stödröster hade Kristdemokraterna placerat sig under fyraprocentsspärren. Centerpartiet strax över.
I grunden är stödrösterna på småpartierna goda nyheter för Moderaterna. Det visar att partiet har potential att bli störst i Sverige.
Däremot medför situationen en taktisk huvudvärk. KD och C är Alliansens lojalaste medlemmar. Göran Hägglund omformulerade Kristdemokraternas hårda syn på homoäktenskap för samarbetet i regeringen. Maud Olofsson gjorde samma offer, när hon gav upp Centerns långvariga kärnkraftsmotstånd. Det var nödvändiga förändringar av politiken som kom till ett pris.
För Olofsson innebär mandatfördelningen att hon sannolikt blir av med posten som vice statsminister till Jan Björklund. Folkpartiet är inte känt för att se mellan fingrarna i förhandlingssituationer. Därutöver riskerar C och KD – baserat på valresultatet – mista varsin ministerpost till Moderaterna.
Otack är världens lön. Utifrån lojalitetsskäl kan man argumentera för att Kristdemokraterna och Centern bör få behålla sina tre respektive fyra ministerposter. Problemet är att politiska förhandlingar om inflytande och makt inte är särskilt lojala. Den som vill ha en vän får skaffa hund.
Moderaterna var generösa när partiet släppte posten som EU-kommissionär till Cecilia Malmström. Det är ytterst tveksamt om Fredrik Reinfeldt, vars chans att hålla ihop en minoritetsregering bygger på lojala ministrar, är lika generös igen. Statsministern lär inte vilja missa sin möjlighet att stärka greppet om en svag regering.
Mellanvägen att utöka regeringen med ett par ministerposter känns tveksam. Alliansen har lovat att minska antalet tjänster i det svällande Regeringskansliet. Med fler ministrar kommer fler politiska tjänstemän.
Förhandstipset är således att Kristdemokraterna mister Mats Odells finansmarknadspost och att Centerns infrastrukturpost hänger löst. Här kan C ha en liten chans att rädda skinnet genom att sparka en svag Åsa Torstensson och ersätta henne med unga, lovande Annie Johansson. Det vore lika bra för regeringen som för Centerpartiet.