Modern saga med eget tonfall

Unga Fragancia (Alicia Vikander) anhålls för mordförsök på den jämngamla direktörssonen Richard Persson (Bill Skarsgård). Under förhören rullas hela hennes livshistoria upp i tillbakablickar.
Men när och var handlingen utspelas får vi inte så många ledtrådar till. Epoker och stilar blandas hej vilt i scenografin och kostymerna. Till exempel så är gatuskyltarna gammal-
dags och bilarnas registreringsskyltar moderna. Och Fragancias pappa ser i barndomsscenerna mest av allt ut som Groucho Marx.
Det vi däremot får veta är att Fragancias och Richards liv har följts åt ända sedan födseln, varför han har ett stort ärr i pannan och vilka händelser som har lett fram till att hon sitter i polisförhör.
Det är dock inte alltid så lätt att skilja mellan fantasi och verklighet i Fragancias berättelse, trots att hon propsar på hon måste få berätta allt från början och att polisen (Tomas von Brömssen) måste tro henne. Men för oss som tittar spelar det ingen roll att hon broderar ut berättelsen en hel del.
Det här är en saga, vilket märks bland annat på att suggestiva undervattensscener från havets botten med lätthet varvas med roliga hockeybilder från NHL. Och på de stereotypa rollfigurerna. Framför allt Loa Falkmans ärkeskurk till skodirektör, Alexandra Rapaports genomgoda moder och Michalis Koutsogiannakis drömmande fader.
Ella Lemhagen tycks inte känna några begränsningar och tilltalar oss i ett alldeles eget tonfall. Filmspråket är vackert och stämningen skiftas med bara några klipp, från mysig till riktigt obehaglig. Med samma lätthet byter hon ut skådespelarna vartefter de blir äldre.
Titeln syftar på de rollfigurer som är annorlunda, missförstådda eller inte riktigt passar in. Och visst går det att se ”Kronjuvelerna” som en hyllning till dem.
Det är synd att den fantastiska illusionen bryts i upplösningen, som blir något av ett antiklimax.