Oppositionen vill i högre utsträckning bedriva sin rödgröna kampanj vid sidan av partierna. Anledningen är, enligt Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson, att De rödgröna utöver samarbetet vill lyfta fram respektive partiers unika styrkor.
Socialdemokraterna verkar ha gjort sin hemläxa och insett att Mona Sahlin inte vinner tillväxtområdena utan hjälp. Bedömningen är sannolikt att Maria Wetterstrand gör mer nytta, än vad Lars Ohly gör skada. Däremot återstår frågan hur De rödgröna hanterar oenigheten mellan sina partier.
Om man ska vara elak är oppositionen överens om en gemensam hemsida, en gemensam valupptakt och en gemensam valcentral i Stockholm. Vad De rödgröna inte har, är en gemensam politik. Vilket av partiernas åsikt om Sveriges närvaro i Afghanistan som oppositionen ska föra fram i sin rödgröna valcentral kunde Pettersson inte svara på.
Alltså. Där Alliansens logotyp för tankarna till Alfons, påminner oppositionens kommunikationsstrategi om Åbergs osynliga låtsaskompis Mållgan. Inga andra än De rödgröna har än slå länge sett några som helst konkreta resultat av oppositionens samarbete. Inte ens den gemensamma kampanjbudgeten på drygt tio miljoner kronor lär klara av att locka fram några svar.
Kampanjen i sig bör dock inte underskattas. Idén att låta äldre gräsrötter stå för partiernas kommunikation och värva yngre nätrötter till De rödgrönas aktiviteter är smart. Oppositionen har ett stort stöd bland första- och andragångsväljare. Om De rödgröna kan lyckas engagera unga väljare – utan medlemskap i ungdomsförbund och partier – blir valet ovisst.
Värvningen av journalisten Martin Gelin, författare till boken ”Den amerikanska drömmen” om Barack Obamas valkampanj, är därför spännande. Sverige är inte USA. Reinfeldt är inte Bush och Sahlin knappast Obama. Däremot kan Gelins kunskaper få avgörande betydelse för De rödgrönas möjlighet att nå sitt mål.
Skickliga kommunikatörer har hjälpt svaga politiker till makten förut.