Mor och dotter ser världen på sitt sätt
För somliga betyder en resa till New York sightseeing, shopping och en del nattklubbsbesök. Leopoldine Ekström, 59 år och Heléne Gabrielsson, 34 år, har lagt till ytterligare en resepunkt ett maratonlopp.
Mordotter-relationen har mått bra ute i träningsspåret.
Det är mycket som ventileras, säger Leopoldine utan att för den skull gå in på detaljer. Och när det är tävling väntar alltid Heléne snällt på sin gamla mamma.
Det är en häftig upplevelse, säger Heléne. Det var så kul förra sommaren till exempel innan maran i Frankrike. Varje tränings-pass var som en del av resan. Sen är det kul att träffa mamma på tu man hand. Det låter kanske knäppt, men det är något som man inte gör annars. Att kunna vara tillsammans i en, två timmar och bara prata. Det är renande.
Så här ett par veckor innan startskottet går på Verrazanobron på Staten Island har mor och dotter dragit ned på träningen. Men tidigare gällde det att få så många kilometer i benen som möjligt.
Sen i somras har vi försökt springa ett långlopp i veckan. Vi började på runt 15 kilometer och är nu uppe på 28. Och det är ungefär vad de säger att man ska ha i benen innan, säger Leopoldine, som började med löpning för tolv år sedan. Första loppet var fem kilometer långt.
Teamet har en mara bakom sig. En tämligen okänd en i Medocs vindistrikt norr om Bordeaux klarades av förra året.
Vi valde den eftersom det verkade så mysigt, säger Leopoldine.
Jag läste att man på 21 olika ställen fick chans att prova slottsviner och att man lockade med en brakmåltid med entrecote, ostron och vitt vin fem kilometer från mål. Stämmer det?
Ja, det låter knasigt, men det var så och en hel del provade vinerna faktiskt, berättar Heléne. Men vi vågade inte det för magen. Och den där måltiden på slutet, i det stadiet kunde man inte stå ut med grilldoften och att bara tänka på de där slemmiga ostronen . . . nej usch.
Om det berodde på vinångorna eller den bra träningen är det ingen som vet. Det tog damerna fem timmar och en kvart att avverka de 42 kilometerna.
Och det var då, eftersom det gick så bra, som jag bestämde att nästa lopp skulle bli New York Marathon, säger Leopoldine.
Varken hon eller Heléne har varit i New York tidigare så det finns mycket att se.
Det är inget särskilt jag kan peka ut just nu. Det kommer att ge sig, säger Leopoldine. Det är min dotter som brukar sköta planeringen.
Jag sköter träningsplanerna, förtydligar Heléne. Vi köpte resan genom Springtime och de sköter om allting annat. Det finns en hel del guidade turer man kan boka upp sig för, men vi har bara planerat att åka med under banvisningen. Kanske springer vi FN-loppet också. Det är sex kilometer långt. Det behöver inte bokas i förväg.
Men det finns väl ingen chans att njuta av staden medan man plågar sig runt?
Det kan vara ett sätt att glömma bort att det gör ont. Dessutom ger det här möjlighet att se ställen som man kanske inte hade prioriterat innan, säger Heléne. Jag kommer att springa med hakan i backen ibland och ögonen uppe i skyn andra gånger.
Vi är inte ute för att prestera bra tider. Det får ta den tid det tar. Då kan man stanna till och titta ibland. I Frankrike tog jag med mig kameran och tog en hel del bilder, säger Leopoldine.
Och bilderna blev inte alls suddiga försäkrar Leopoldine.
Efter den 6 november lär fotoalbumet fyllas på ytterligare.
Så jobbar vi med nyheter