Moraliska fallgropar

Förtroendet för politiken handlar om tilltron till människorna i maktens närhet. En av gårdagens nyheter var hur förtroendet för partiledarna utvecklats. Mätningen visade en tillbakagång för såväl moderatledaren som centerledaren. Endast socialdemokraternas Göran Persson noterades intressant nog för en blygsam ökning. Avståndet mellan de två främsta statsministerkandidaterna är fortfarande stort, med moderaten Fredrik Reinfeldt hästlängder före den sittande statsministern.
Men förtroendesiffrorna för partiledarna i all ära. Det är ändå andra händelser som satt fingret på frågan om förtroende och moral hos ledande politiker den senaste tiden.
Makt kan förvrida även moraluppfattningen för en folkpartist, skriver fp-ledaren Lars Leijonborg i en debattartikel i Dagens Nyheter. Där pekar han på åtta moraliska fallgropar, samtliga föranledda av stora skandaler inom arbetarrörelsen. Folkpartiledaren anser att den avgörande förklaringen står att finna i ett långvarigt maktinnehav, och han menar med all rätt att varje regering behöver lägga energi på att förebygga den typen av skandaler.
Dessa åtta exempel, från lex Reepalu och lex LO till lex Stadskampen och lex Sjödin, visar att politiska partier som ser sig som ett med makten, inte bara undergräver det egna förtroendekapitalet utan också skadar förtroendet för demokratiskt valda institutioner.
Dessa exempel utgör viktiga lärdomar även för en alliansregering. Makt innebär möjligheter, stora möjligheter. Men den som bara tar för sig med härskarklassens rätt, står snart djupt nersjunken i egennyttans träsk. Där blir någon annans raskt mitt, viktiga etiska och moraliska gränser suddas ut. Skandalerna följer. Politiska gödkalvar som i fyllan vrålar, "vet ni vem ni ger er på?", markerar faktiskt öppet att de ser en politisk elit som ska behandlas på ett visst sätt; andra ska bemötas med andra normer. Det vittnar om en gräddfil som både surnat och möglat.