Mossigt när Åsa-Nisse återupplivas

En av de roligaste filmrecensioner som jag har hört talas om ska ha skrivits av Hugo Wortzelius i Upsala Nya Tidning 1956, när Åsa-Nisse flyger i luften hade premiär. Recensionen är lätt att minnas, för den innehöll bara ett ord: ”Äntligen.”

Övrigt2011-02-11 05:00

Den är också en representativ beskrivning av hur de 20 tidigare Åsa-Nisse-filmerna mottogs av kritikerna.
Argast var dåvarande chefen för Filminstitutet, Harry Schein, som när SVT i början av 70-talet skulle sända de två första filmerna anmälde SVT till Radionämnden, eftersom han ansåg att filmerna stred mot bestämmelserna om ”god underhållning”.
Men även om jag tycker att recensionerna är roligare än filmerna, så var de populära. Det går inte att förneka. Och när manusförfattarna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar nu återupplivar Åsa-Nisse håller de sig till det publikvinnande konceptet.
Livet på den småländska landsbygden tycks nästan ha stått still. Nesse på Åsen (Kjell Bergqvist) är en finurlig uppfinnare och tjuvjägare, med en mager och gnällig fruga, Eulalia (Ann Petrén). Inte utan anledning. Hon badar i Champis (produktplacerad) och vattnar trädgården med hembränt. Allt för att Nesse inte har lagat vattenpumpen.
När Nesse till slut får tummen ur så skruvar han ihop en sjuhelvetes pump som inte får upp något vatten, utan olja. Regeringen och ett oljebolag får nys på fynden och vill så klart också vara med och dela på kakan. Det blir ett himla rabalder som slutar med att Knohult utropar sig till republik med Åsa-Nisse som president.
Alla de välkända figurerna är återupplivade: Klabbarparn, Kristin, Sjökvisten och ännu en ljuv flicka som han uppvaktar på sitt tafatta sätt. Att påstå att de är mossiga är en underdrift. Som motvikt får vi se en massa uppskruvade och kostymklädda girigbukar, som ska representera vår tid. Och då och då brister Hanna Lindblad ut i sång.
Det är faktiskt helt obegripligt att den här buskisen har blivit gjord. Med tanke på den namnkunniga rollistan är den dessutom en storsatsning. Förmodligen är det hela en mycket dyr form av ironi, ett försök att vara busig och respektlös. Lite metahumor, typ.
Mjölet flyger i handelsboden och skånskan runt sammanträdesbordet är obegriplig. Men den enda som är lite fnissframkallande i den spretiga historien är Brasse Brännströms lågmälda kypare. För den Mel Brooks-humor som upphovsmännen säger sig ha strävat efter är filmen aldrig ens i närheten av.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om