Möt den sjuårige anarkisten
Inlåst på mitt rum med tre ton böcker och en kopp te. Stilla toner från cd-spelaren. Plötsligt faller nyckeln som satt i låset ner på golvet, och ljudet av en skruvmejsel mot järn når mina öron.
Hej Jessica, vet du vad jag har gjort i dag?
Tänk dig en sjuåring som inte kan säga l eller r (och ibland glömmer bort hur man säger s) som babblar oavbrutet tills man går därifrån, eller tills han finner ett nytt offer.
Möt Tim, min käre lillebror.
Jag smiter iväg ner till köket en stund medan han står kvar och fortsätter prata med sig själv. Efter två minuters frånvaro kommer jag upp på rummet igen och finner skolböcker nedklottrade med namnet Tim skrivet överallt.
Än en gång hör jag det där surrande ljudet som, förvånande nog, kommer från lillebroderns mun.
Tim, visst är det ett fint namn Jessica?
Ödmjuke lille pojke.
När jag för ett ögonblick lyckats koppla bort hörseln står han i en kvart, eller åtminstone tjugo sekunder, och viftar med handen framför ögonen på mig.
I dag skrev jag i min bokstavsbok, jag gjorde bara dem jag kunde för de andra kunde jag inte.
Han är bra på meningsbyggnad min bror.
Sen kluddrade jag på resten och det får man inte! säger den lille anarkisten och kilar fnissandes iväg till sin storebror för att dela med sig om sin spännande upplevelse.
Alla har vi våra monster i familjen, även jag.
Usch vad jag är elak! He he.
Så jobbar vi med nyheter