Möte med litet hoppmen stor förtvivlan

Finns det något hopp? Det är den avgörande frågan inför Mellanösternsamtalen i Annapolis. I så fall är hoppet litet. Förtvivlan över situationen i Mellanöstern bör å andra sidan vara desto större.
Kaoset i Irak samt konfrontationen med Iran, vilket bottnar i Irans misstänkta atombombsprojekt - inte dess presidents närmast robotliknande antisemitism, har ökat riskerna höjts ytterligare i en miljö som sedan länge utgjort en krutdurk med globala konsekvenser. Lägg därtill den ständigt närvarande risken för öppet palestinskt inbördeskrig.
En framförhandlad och undertecknad tvåstatslösning skulle inte helt eliminera spänningarna i regionen. Men det skulle göra en historisk skillnad. Inte minst genom att en mängd slagord på religiös grund skulle urholkas.
Det finns ett folkligt stöd för fredsprocess, vilket naturligtvis bygger på en stark längtan efter en säkrare vardag, hos såväl israeler som palestinier. Det anmärkningsvärda är att det egentligen aldrig har funnits ett grundmurat stöd för fred hos makthavarna på båda sidor samtidigt. Det är alltid lättare att beskriva var motståndaren måste vika sig än att visa sig redo att göra motsvarande plågsamma drag.
Finns det då någon väg från Annapolis till Camp David? En väg från samtal till en långtgående uppgörelse? En uppgörelse som ingendera sidan känner sig tvingad att backa ifrån av maktpolitiska skäl? Det gör det, men det är sannerligen inte den breda vägen. Det är snirklande stig som kräver stora politiska uppoffringar för att kunna samsas om något som bygger på 1967 års gränser.
Israel måste dra tillbaka bosättningarna på ockuperad mark vilket garanterar politiskt kaos och opinionsförluster för sittande regering alternativt byta bosättarmark mot annan likvärdig terräng. Palestinierna måste ge upp frågan om återflyttning till 1947 års boendemönster (kanske i utbyte mot statsekonomiska garantier i någon form) och, kanske svårast av allt, garantera ordning och ett slut på våldet. Detta verkar i nuläget närmast omöjligt, men det går ju att hoppas på någon form av genombrott.
Är USA:s president George W Bush och utrikesminister Condoleezza Rice politikerna som kan förhandla fram ett långtgående samförstånd? Sannolikt inte. Men de kan bereda marken för nästa president och därigenom visa att den omtalade vägkartan för fred var allvarligt menad.