Möten i svartvitt och färg
Två utställningar med människor visas nu på Sörmlands museum. Båda har mycket känsla och närhet och båda visar sina motiv som vi inte är vana att se dem.
Många säger säkert att hon inte har något begrepp om vad som händer, men när han kommer då händer det något med henne.
Karin Riikonen, ursprungligen från Oxelösund men sedan många år boende i Stockholm, har fotograferat män och kvinnor på enhet 10 på Stiftelsen Sköndals hem för människor med minneshandikapp.
I en gammal ordlista står det att demens betyder människa utan själ. Därför ville man ha ett annat ord, jag har för mig att det var så, säger Karin Riikonen som själv har arbetat extra på avdelningen.
Det var där idén föddes. Från början fotograferade hon personalen och deras rutiner men kände snabbt att det inte var det hon ville göra. Det var de som bodde på hemmet som skulle vara i fokus. De var det viktiga.
I sina fotografier har hon kommit närmare än vad någon annan skulle gjort. En förutsättning för det är att de kände igen henne.
Jag hade aldrig kunnat göra det annars, om jag inte hade jobbat där. Sen har jag varit där under en lång tid också. Jag har kunnat fota när det har passat. Vissa dagar har jag inte fotat alls utan bara suttit med dem.
Ofta när man ser bilder på äldre och sjuka så blir det så fjärran. Det är som om fotografen bär på en rädsla som lyser igenom, och den som blir fotograferad kanske inte heller är bekväm. Jag har kommit förbi den spärren, och då blir det mer äkta.
I den stora utställningssalen hänger Erika Dahléns avbilder. Här får vi se porträtt som vi inte är vana att se dem. Alla porträtten föreställer människor i konstnärens bekantskapskrets inklusive konstnären själv. Det som är utmärkande för dem är att personerna som är avbildade blundar.
Jag har haft mycket tankar om hur en målning fungerar, alltså om måleriet är dött som språk och att avbildande har så många dimensioner, säger Erika Dahlén.
Vad som vid första anblicken skulle kunna tas för ett fotografi är alltså måleri. Där har tankarna kretsat runt var gränsen går för vad som är ett fotografi eller måleri. Att få fram den fotografiska likheten är ett tidskrävande arbete.
Det gäller att ha tålamod och en envishet som gränsar till dumhet. Det är svårt när du har ambitionen att det ska bli fotografiskt, för olja går ju inte att forcera. Det har tagit mig flera år.
Så jobbar vi med nyheter