Hur var han som person, vad hade han för fritidsintressen, spelade han datorspel? Trots att jag inte gav några intressanta svar fortsatte reportern. Personen är misstänkt för ett grövre brott, var han våldsam i skolan, gav han sig någon gång på dig? Efter ett antal nekande svar var samtalet slut.
En stund senare publicerade tidningen en nätartikel om ett grovt knivmord. Misstänkt: en tjugoårig man från mina trakter.
Jag blir påmind om denna historia när jag läser Pär-Arne Jigenius artikel om pressetik i DN. Jigenius tar upp Littorins, nu nästan bortglömda, anklagelse, att media skulle ringt hans barn och berättat att pappa var allvarligt sjuk och inlagd på akuten.
Till skillnad från andra mediala övertramp kan ett sådant beteende idag inte straffas. Det finns ingen reglering av journalistiska arbetsmetoder. Såväl lag som pressetiska regler berör bara det färdiga publicerade materialet.
Exempelvis är det inte tillåtet att hänga ut misstänkta brottslingar med namn om det saknas ett uppenbart allmänintresse. En av anledningarna är att ogrundade misstankar inte ska spridas till de anklagades umgängeskretsar, grannar och arbetskamrater.
Det brutala knivmordet som min gamla skolkamrat var anklagad för skildrades både utan namn och utan smaskiga detaljer. Men vad hjälpte det när alla vagt bekanta blev uppringda av reportrar bara timmar efter dådet. Snart gick ryktet i byn. Tack vare offentlighetsprincipen kunde helt okända människor i trakten grotta ner sig i berättelsen, knappast till de närståendes stora glädje.
Det är inte bara det publicerade som kan göra skada.