Motstånd mot avfallstransporter till Studsvik
Nyligen hölls en konferens i Stockholm med representanter från olika miljöorganisationer på temat radioaktivt avfall. Charly Hulten från Miljörörelsens kärnavfallsekretariat (Milkas) som var en av arrangörerna, anser att hanteringen av radioaktiva metaller vid Studsvik är tveksam.
Studsvik har tillstånd från Statens strålskyddsinstitut (SSI) om att importera de radioaktiva metallerna, förutsatt att allt avfall som inte kan friklassas skickas tillbaka till ursprungslandet.
Diane DArrigo från Nuclear information and resource service i USA var en av de inbjudna gästerna på kärnavfallskonferensen. Hon är starkt kritisk till Studsviks metallhantering.
I USA får radioaktiva metaller inte användas till kommersiell återvinning, men det gör man här. Vår syn är att man ska hantera sådana metaller som radioaktivt avfall och hålla det isolerat från människor, säger hon.
Hon är liksom Oleg Bodrov från den ryska organisationen Greenworld oroad över att metaller friklassas som inte är helt strålningsfria och sedan kommer ut på marknaden.
- Metallerna kan hamna i stekpannor, dragkedjor eller andra saker som vi är i ständig kontakt med. Det här är strålning som vi kan undvika.
Oleg Bodrov säger att det inte är önskvärt att få in radioaktivt avfall i Östersjöregionen, eftersom Östersjön redan är det mest radioaktivt förorenade innanhavet i världen.
Enligt SSI finns ett gränsvärde för de bearbetade metallerna som lämnar Studsvik.De friklassade metallerna får inte ge en stråldos på mer än 0,01 millisivert per år. Den naturliga bakgrundsstrålningsdosen som människor utsätts för är 34 millisivert per år.
Det är försumbara nivåer som kommer från metallerna. Vi jobbar enligt internationella rekommendationer, säger Henrik Efraimsson på SSI.
Det här adderas på de nivåer vi får i oss naturligt. Dessutom är det gamla studier, säger DArrigo.
Så jobbar vi med nyheter