Det har blivit med Miljöpartiet som med Socialdemokraterna. Partiet växer i opinionen när företrädarna är osynliga. En sak är dock tydlig, Miljöpartiet är redo att offra mycket för att få sitta i en regering.
Kongressen om ett nytt partiprogram som inleds i dag lär därför sätta partiet på prov. Drömmen om Rosenbad lär tvinga fram smärtsamma vägval. Antingen nu eller i valrörelsen.
Ett är redan gjort. Det rödgröna paketet i valet 2010 innehöll svårsmälta delar för MP-väljarna. Vänsterpartiet sågs som ett sänke för regeringsalternativet. MP vill ha valfrihet och alternativ, V kramar offentliga monopol.
Vi ser därför hur ledande MP-företrädare gärna kryper nära Socialdemokraterna men till Vänstern hålls ett tydligt avstånd. Språkröret Åsa Romson talar om ett mer "löst" rödgrönt samarbete. Ett mittensamarbete med Socialdemokraterna och något eller några Allianspartier, möts med större värme. Att detta gör Vänsterledaren Jonas Sjöstedt upprörd är förstås givet (DN 22/5).
Andra vägval är knivigare, uppgörelsen med det utopiska exempelvis. När Miljöpartiet dundrar på med klassisk systemförändringsretorik – bort med alla bilar, stäng alla kärnkraftverk nu, hårdbeskatta alla köttkonsumenter och så vidare – får partiet automatiskt en given hejarklack, Naturskyddsföreningen exempelvis. Fast lobbygrupper behöver aldrig bekymra sig för ramarna i en regeringsbudget eller hur många som förlorar jobbet när förbudet mot det ena eller den stora skattehöjningen på det andra genomförs.
Riksdagens andra uttalat gröna parti, Centerpartiet håller en betydligt mer pragmatisk linje. Partiets koppling till de gröna näringarna – turism, jord och skog – samt vurmen för landsbygdens marknadsvillkor och livskraft är tydlig. I Centertappning blir miljöpolitiken förvisso mindre revolutionär men fullt genomförbar i regeringssamverkan med andra partier.
Först på senare tid börjat har Miljöpartiet justera sitt budskap på områden där plakatpolitiken slår hårt mot trovärdigheten. Ett exempel är att kampen mot reseavdragen har tonats ned. Den ideologiska striden kan å andra sidan få nytt liv på kongressen i Västerås.
Pragmatism är samtidigt en riskfylld strategi. Åtgärderna blir mindre spetsiga. Det är ju de svepande slagorden som gör att Miljöpartiet framstår som miljöpolitiska radikaler. Det skapar också enkla rubriker, men detta är en position som gjord för opposition, inte regeringsansvar.