Den gångna helgens partikongress har placerat Miljöpartiet till vänster om blockgränsen. Det blev uppenbart under helgens diskussioner att språkrören föredrar Socialdemokraterna – och partiombuden lutade mer åt vänster än dess mest tongivande talespersoner.
Kanske har Miljöpartiet i sitt försök att vinna fler socialliberala röster i storstäderna breddat partiet mer än vad man kan hantera. Det här var en idémässig rekyl, rättning vänster, förbud och regleringar. I ivern att förbjuda vinster i vård, skola och omsorg går partiet till och med längre än vad S-ledaren Stefan Löfven har gjort. Kravet på minskad arbetstid för alla är statsfinansiellt förödande – om man inte samtidigt redovsiar vilka utgifter som radikalt ska sänkas.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har säkert kalkylerat med ett möjligt samförstånd med MP som en strategi för att skapa en majoritetsregering efter 2014 – om valet slutar i ett oklart parlamentariskt läge. Men nu känns det mer osannolikt än tidigare.
Det bestående intrycket av MP-kongressen är att Miljöpartiet nu på allvar tänker bilda tvåsamhet med Socialdemokraterna. Mona Sahlin hade försökte med något liknande inför 2010, men då blev det ett himla liv på Socialdemokraternas vänsterkant. Samboskapet med MP blev till ett triangeldrama med Vänsterpartiet.
Stefan Löfven har gått i samma riktning som Sahlin, men nu är det knäpptyst. Har Socialdemokraternas vänsterflygel fått så mycket stryk av Håkan Juholt-turerna att den orkar ta strid? För tystnaden kan väl inte bero på att Löfven är man?
Miljöpartiets agerande – och Socialdemokraternas vänliga bemötande – är en symboliskt kastad handske framför V-ledaren Jonas Sjöstedts fötter. Det är en konflikt med höga insatser. För det ska nämligen mycket till om en S-MP-koalition ska kunna nå regeringsmakt utan att vara beroende av Vänsterpartiet. Varför ska Sjöstedt vända andra kinden till?
Å andra sidan kan S+MP-pakten förstås handla mer om att underminera Allianspartierna än att skapa ett hållbart regeringsalternativ. De två oppositionspartierna lär kunna samsas någorlunda om övergripande ekonomisk politik – utan att vara lika skrämmande för mittenväljare som en trepakt med vänstern. Det kan vara en taktisk lösning att hålla Vänsterpartiet på halster till efter valet. I det läget har ju osäkra mittenväljare inte längre någon chans att ångra sig.