Frustration. Viljan att förändra och insikten i att problem inte löser sig själva. Det var det som tände Liselott Hagbergs gnista och lyste vägen fram till hennes politiska karriär. Och åren till trots har Liselott fortfarande kvar kämparglöden. Nu handlar det däremot om andra områden än när hon var politiker.
– Det här länet är ett av de med högst arbetslöshet, så nu är jag engagerad i sådant som har att göra med nyföretagande, möjligheter till etableringar och företag som växer, där sådana som du kan få en framtid i det här länet, skrattar Liselott och tittar menande på mig.
Även i övriga typer av verksamheter måste ofta ett barn-och ungdomsperspektiv vägas in.
– Dessutom har vi särskilda uppdrag när det gäller kommunernas tillsyn inom ANDT (alkohol, narkotika, dopning och tobak). Vi har också haft uppdrag där vi stöttar föräldrar till barn i utsatta familjer.
Bevisligen måste en landshövding ha alla olika målgrupper i åtanke. Men hur mycket kommunicerar och lyssnar man egentligen på ungdomar när man jobbar med uppdragen?
– Det gör vi nog inte, inte så direkt så i alla fall, medger Liselott. Men det händer att vi anordnar öppna konferenser. Vi borde kanske fundera över vad som lockar unga till sådana typer av sammanhang.
Jag berättar för Liselott om min bild av politiker och makthavare, att det kan verka som väldigt allvarliga och torra yrken. Enligt Liselott är det däremot inte alls så.
– När man läser samhällskunskap teoretiskt förstår jag att det kan verka torrt. Jag har fått veta hur man påverkar i en process och hur det kan fungera i det politiska spelet. Det har varit samhällsvetenskap i praktiken, så det har varit väldigt roligt.
Dessutom har hon fått med sig en drös roliga minnen, både från tiden som politiker och som landshövding. Till exempel den där gången hon skulle träffa en femteklass inför valrörelsen 2002.
– Jag inledde med att bara kasta ut frågan: “Vad tänker ni när jag säger politiker?” Då var det en tjej som räckte upp handen, tittade på mig och sa: “En tråkig tant som lovar en massa saker.”
Trots de fem år som Liselott suttit som landshövding känner hon att det finns mycket jobb kvar.
– Jag brukar säga “Mycket gjort, mer att göra” och jag tror att det alltid kommer kännas så för min del.
En liten rundvandring i det pampiga residenshuset där Liselott har sitt kontor, några bilder och så en kram, sen är min första intervju över. På väg ut börjar jag fundera över om man egentligen får krama landshövdingar bara så där. Tänk om det finns särskilda regler för sådant? Men det bekymrar jag mig inte över särskilt länge, för nu börjar det gå upp för mig hur coolt det faktiskt är att vara är sexton år och ha intervjuat en landshövding.