Men det är mer än trettio år sedan Tormé blev jazzsångare på riktigt i mitten på 50-talet tack vare Marty Paich och live-inspelningen från konserten i Tokyo 1989, den där han sjunger många av sina slagnummer och dessutom spelar trummor på en av röjarlåtarna.
Jag blev såld direkt. Maken till smarta arrangemang får man leta efter och rösten har väl bara sin överman hos Frank Sinatra.
Kvällens konsert i Trosa, får vi veta, kommer sig av att Peter Asplund och Martin Sjöstedt i en turnébuss utanför Örkelljunga började prata om dessa två namn inom västkustjazzen, det vill säga Los Angeles.
Sedan har Asplund och Sjöstedt handplockat musiker och haft några av dem plus andra att lyssna på skivorna och planka arren, vilket innebär att lyssna och skriva ner de tio stämmorna. Inte lätt som en plätt, ens för den som kan!
Mycket hörvärt blev det och speciellt bra i andra avdelningen med ett fantastiskt tryck i låtar som The Way You Look Tonight och It Don't Mean A Thing. Här gav Peter Asplund allt på trumpeten och fick också timing och feeling att komma i närheten av Mel Tormés, vilket är en stor prestation, minsann.
Basisten Martin Sjöstedt fanns där som trygghet och svängig botten men fick kliva fram i helfigur som vore han Ray Brown själv med Line Up With The Groove.
Den unika klangen med en sådan här dektette kom från att det mesta var pianolöst och så att där fanns Petter Carlsson på valthorn och Bertil Strandberg på eufonium, en liten tuba. Pedagogiskt som upplägget var fick vi också prov på hur Gerry Mulligans band varit en föregångare med exempelvis låten Black Night Gown.
Mycket skulle kunna sägas om alla bandmedlemmar, som ju är gräddan av svensk jazzelit, ofta med ett eller flera egna band på gång. Amanda Sedgwick hade arrat en av sina nya låtar för dektetten för att ge ett bra exempel.
Och så fanns ännu en veteran i Jan Allan. Hans sound och spelsätt är unikt, och det var en stor upplevelse att höra honom tolka Clifford Browns ballad Born To Be Blue.