Mycket kval, lite kamp

Kampen mot kvalen som målas upp på första maj är ganska snedfördelad nuförtiden. Det är rätt mycket kval och ganska lite kamp. I år skulle socialdemokraternas och LO-fackens tåg husera såväl EMU-förespråkare som EMU-motståndare med munkavledebatten i färskt minne men här skulle även arbetsgivare och arbetstagare i den pågående konflikten mellan de offentliga arbetsgivarna och Kommunal gå sida vid sida. Inte nog med att man skulle, som i valrörelsen i fjol, gå i opposition mot sin egen politik, här skulle man gå i opposition mot varandra. Då är det kanske inte så konstigt om leden glesnar och 150 regnstänkta demonstranter på Nyköpings gator framstår som en tunn uppställning i en tämligen röd kommun, sett till senaste valresultatet, på den rödaste dagen i almanackan.
Däremot ska inte sägas att arrangörerna inte försökt poppa upp sin falnande tradition. I år slapp demonstrationsdeltagarna den långa backen upp mot Träffen, i stället blev det en kort vandring längs Storgatan och man försökte locka med både barnteater och vuxenkultur. Och med lite fusklappar blev det lite drag i Internationalen också, inne i aulan på Nicolaiskolan.
SSU:s Emeli Lanninge kastade in en ideologisk brandfackla i ett parti som mest ägnar sig åt maktförvaltning. Hon frågade om partiet glömt bort sina visioner och fastnat i balansräkningen. Spännande fråga, men svaret uteblev. Byggnads Per Hultberg, som talade för de lokala LO-facken, bjöd på solosång i sitt tal och förordade att kommunen lånar på framtida skatteintäkter från Ryanairsatsningen på 55 miljoner för att betala högre löner åt vårdpersonalen. Och han funderade dessutom över om framtidens 1 maj kommer måste firas interaktivt i en virtuell verklighet för att fylla ut leden igen. Kanske det, med datorkonstruerade bilder är ju det mesta möjligt.
Så nog försöktes det allt förnyas, men det hjälper inte. Bilden kvarstår: 1 maj i Nyköping var regnigt, bistert och ödsligt under mörka moln och visade ännu en gång upp de glesnande leden bakom fanorna. Det fattades bara en elak snålblåst för att tydligt illustrera tillståndet i socialdemokratin anno 2003.