8,4 miljoner barn går i skola i Afghanistan, enligt FN-organet Unicef. 39 procent av eleverna är flickor. Läskunnigheten i landet är bland världens lägsta, men utvecklingen går åt rätt håll.
Det är drygt ett decennium sedan talibanerna, som bland annat förbjöd flickor att gå i skola, störtades 2001. Därefter har kvinnors rättigheter i små, små steg stärkts. Att fler män och kvinnor lär sig skriva, läsa och räkna är ett måste för att bryta ned ett djupt rotat kvinnoförtryck i en av världens fattigaste stater. Detta är en del av stödet till demokratin och de mänskliga rättigheterna i landet. Tillsammans med övriga nordiska länder gav Sverige i vintras ett långsiktigt löfte om engagemang i Afghanistans utveckling – efter 2014, efter det militära.
Om den afghanska staten faller samman blir priset högt för alla. Utrikesminister Carl Bildt (M) söker nu riksdagens stöd för att några hundra svenska militärer ska vara kvar efter 2014. Soldaterna ska vara icke-stridande och bistå med utbildning (DN 13/5).
För detta behövs ett blocköverskridande beslut. Ingen räknar med Vänstern och Sverigedemokraterna. Regeringen och Socialdemokraterna har sedan tidigare ett samförstånd om närvaron i Afghanistan. Göran Perssons S-regering tog 2001 beslutet om att delta militärt. Fredrik Reinfeldts Alliansregeringar har fullföljt detta. Det handslaget bör hålla. Miljöpartiet vill å sin sida ha FN-löften för att säga ja. I SVT:s partiledardebatt för två veckor sedan blottades Miljöpartiets problem med militärt engagemang överlag. Hur partiet hanterar Afghanistanfrågan blir nu ett prov på förmågan att ta utrikespolitiskt ansvar.
De stora afghanska utmaningarna kan i dag inte lösas med vapenmakt, även om talibanerna utgör ett militärt hot. En stor del av landets ekonomi bygger på opiumodling, ett nav i den globala illegala knarkhandeln. Basen för ekonomin måste alltså delvis bytas ut.
Inte nog med det, de demokratiska institutionerna måste bli mer kraftfulla. Krigsherrarna gynnar bara sig själva. Valfusk är regel, inte undantag. Stödet för enskilda människors rättigheter är som bäst bräckligt. Det måste utvecklas en rättsstat med robusta processer som inte smulas sönder av korruption och klankonflikter. Därför krävs också ett uthålligt stöd utifrån.
Om dagens afghanska pojkar och flickor ska ges de livschanser som deras förfäder aldrig fick, då kan inte omvärlden vända dem ryggen efter 2014.