Sverige har många myndigheter och det är inte så lätt att hålla reda på alla. Fråga Moderaternas partisekreterare Kent Persson, som i helgen föreslog att Välfärdsinspektionen skulle bildas. Om han frågat allianskollegorna på Socialdepartementet så hade de, sannolikt, kunnat berätta att en snarlik myndighet redan är på gång.
Det här illustrerar flera bekymmer.
Det första är alliansinternt. Moderaterna stämde inte av utspelet om socialpolitik med den ministerstab som sitter på sakkunskapsunderlaget i regeringen. Kanske var det något liknande som statsminister Fredrik Reinfeldt antydde i helgens Ekot-intervju, när han noterade att allianspartiernas solospelande inte hade varit särskilt framgångsrikt opinionsmässigt. Alliansens styrka bygger på gemensam kraft från fyra jämbördiga delar. Notera det sistnämnda. Kent Perssons myndighetssnubbel är en varningsklocka.
Det andra är Myndighetssverige. När alliansen tillträdde 2006 gjorde man det med en uttalad vilja att minska myndighetsmängden. Det skulle bli tydligare att se vilka myndigheter som höll på med vad och mer effektivt.
Regeringen har kommit en bit på väg. Det går att konsekvent hålla ner antalet nya myndigheter och ta bort andra. Senast såg vi ett förslag där tolv myndigheter, bland andra Folkhälsoinstitutetet, ska ersättas av fyra. Men om det okontrollerat poppar upp nya myndighetsförslag i tid och otid riskerar tungjobbat och värdefullt arbete vara ogjort.
Det tredje är det problem som Moderaterna och övriga alliansen vill komma åt; hur man på bästa sätt kan sätta stopp för offentligt finansierade välfärdstjänster som inte håller måttet. När socialminister Göran Hägglund har beskrivit nuläget för sin alliansbroder, som numera också är för den myndigheten – med plusmeny, kanske frågan om kontroller och sanktionsmöjligheter kan få det fokus den förtjänar.