Alla som ropat efter ett Centerparti som går närmare sina landsbygdsrötter fick sitt lystmäte med partiets besked i vargfrågan. En minskad stam är ett besked som lutar mer åt landet än storstaden.
Efter att ha försökt göra två oförsonliga och oresonliga ytterligheter nöjda samtidigt – rovdjursförespråkare och landsbygdsföretagare förenklat sagt – väljer Centern att kliva närmare de sistnämnda. Möjligheterna att vinna den vargkramande innerstadsopinionen var måhända minimala, men det fanns ändå ett värde i en politik som vägde dessa intressen mot varandra. Men någon blir alltid ledsen. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) fick bara negativt betalt i opinionen.
Reaktionerna på miljöminister Lena Eks (C) besked blev de förväntade. Världsnaturfonden och Rovdjursföreningen höll på att spricka av ilska. Lantbrukarnas Riksförbund och Jägarförbundet uttalade sitt stöd för ett mål på 180 vargar i landet. Om stammen ska minskas och genbasen samtidigt breddas – då ser det alltså ut att bli både vargjakt och inplantering de närmaste åren.
Ett otydligt parti har tagit en tydlig position i den här frågan. Är 180 vargar ett rimligt mål för den svenska populationen? Är 380 vargar bättre, vilket Naturvårdsverket anser? Det beror på hur mycket pengar staten är redo att lägga i potten för viltskador, samt hur många vargar som krävs för att långsiktigt upprätthålla en icke-inavlad stam. Vargdebattens ytterligheter behöver inte bekymra sig om sådana avvägningar, men politiken har ett ansvar att bära.
Det är ändå överraskande att Centern lägger sig så långt från Naturvårdsverkets bedömning. Det må låta som en röst från Mellanmjölkens land, men 180 är en mycket låg siffra för att nå genetisk variation. 380 vargar är ett relativt högt antal för att klara kostnaderna för de skador som vargen faktiskt orsakar i dessa geografiskt begränsade områden.