”Någon bluesman är han inte”

Vi börjar i andra änden, med det som verkligen var kul. Och det är att Bomans trädgård åter är skådeplatsen för en liten festival där jazz och blues står på programmet. Och som ägarinnan så fint sa så är det nu en tradition. Och det är verkligen bra, för det finns inte så många scener för rootsmusik, och därför är det ett ypperligt tillfälle att sprida musiken dit där den kanske inte når så ofta.
Bandet är också bra. Rutin i massor finnes, så därför är det inga problem att ta in nya solister varje kväll. Man får till och med en känsla av att det är inspirerande för kompet.
Max Schultz får med sin gitarr mycket utrymme, och det är lätt att bli imponerad av den mannens bredd och kunnande. Han passar in i alla sammanhang och spelar precis som det ska vara. Säker och stabil, men ryter också till med strängarna när tillfälle ges.
De andra i kompet, Peter Johannesson och Dan Berglund jobbar på efter bästa förmåga. Kanske är blues inte riktigt deras grej, men som sagt, med rutin kommer man en bra bit. Det svänger inte maximalt, men några gånger hettar det ändå till ordentligt.
Onsdagen solist var Mats Ronander. Bluesmannen Mats Ronander.
Det första problemet är att det inte är så värst mycket blues över Mats Ronander. Möjligen kvalar han in på hårt leverne, men han har helt missförstått allt vad blues står för. Känsla, uttryck och äkthet är grundstenar i blues. Och att förmedla ett budskap. Precis allt detta har Malla missat. Han leker snarare blues, och det är aldrig bra.
Blueslyriken är inget man framför med en klackspark. Hellre nån som tar i från tårna och missar några toner än nån som inte vill något alls. Antingen tar man stilen på allvar eller så gör man något annat. Kanske inser han också det, för en av kvällens få höjdpunkter är absurt nog när han spelar Eric Claptons ”Wonderful tonight”.
Det är där han hör hemma och där han ska vara. Han ska inte skända den amerikanska bluesskatten. Har man ingen relation till Muddy Waters eller Sonny Boy Williamsson gör man klokt i att låta bli.
Mats Ronander gör sig bäst i helt andra sammanhang. Han är verkligen ingen usel artist, och det är inte för inte han är ett namn i Sverige.
Men någon bluesman det är han inte.