Något är fel på Engqvists departement
Hälso- och sjukvården har ökat sin andel av BNP från 8,4 procent 1998 till 9,1 procent år 2002. Under samma tid har landstingen ökat antalet läkare med 2 300 samtidigt som sjuksköterskorna har ökat med hela 7 300. Att landstingen trots resurstillskott går med stora underskott beror bland annat på att sjukvården i dag kan ta hand om fler patienter och utföra allt svårare behandlingar och att ingen är beredd att gå tillbaka till den vård som erbjöds för bara fem år sedan.
De så kallade kanonpengarna skulle enligt uppgörelsen om den nationella handlingsplanen främst satsas på ökad tillgänglighet och fasta läkarkontakter, psykisk ohälsa, äldrevård och ökad mångfald. Landstingen har inte lyckats väl i alla avseenden. Trots löften om vårdgaranti får långt ifrån alla behandling inom rimlig tid och bristen på allmänläkare i primärvården gör att många fortfarande saknar en husläkare. Sämst av allt är landstingen på att leva upp till kravet på ökad mångfald och fler driftsformer i vården. I landstingens lokala handlingsplaner anges ofta en viljeinriktning men i praktiken händer det lika lite som i Landstinget Sörmland.
För mindre än en månad sedan aviserade Engqvist tillsammans med vänstern och miljöpartiet en stopplag för att förhindra privata vinstintressen i vården. Inte nog med att han ville avskräcka entreprenörer från att satsa på sjukvård, han hotade även med att förhindra sjuksköterskor och läkare att starta eget i primärvården.
Men i går var socialminister Lars Engqvist inte sen att stämma in i centerpartiets kritik över bristerna i mångfalden. I ett pressmeddelande från departementet ojar han sig förfärligt och lovar att arrangera en stor konferens om entreprenörskap för att få fart på landstingen. Man undrar om Engqvist verkligen hade läst pressmeddelandet innan det gick iväg. I så fall ljuger han i ett fåfängt försök att hålla sig väl med alla. Vad är det egentligen som gäller, och kan man lita på en sådan minister?
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!