Något om mina kläder som barn och ung
Ja, kläder måste alla bruka. Dels för att skydda sig mot regn, snö och kyla, dels mot solen och så någorlunda modernt så att motparten eventuellt attraheras.
Att de flesta barn på tjugo-trettiotalen hade stoppade strumpor var vanligt och pratades inte mycket om. Men när jag kom till skolan med två stora lappar en på vardera skinkan då var kommentaren obönhörligt stjärtlappen. Då rann sinnet på och jag jagade den som fällde uttrycket tills ropen tystnade och det inte var roligt längre.
Det var flera som kom med lagade kläder. Mamma sa att var man bara hel och ren, då var det bra och mina kamrater menade inte heller så illa, tror jag.
Från en kusin i Borlänge, som var äldre än jag, kom hans avlagda läskostym i fin cheviot. Den var som ny, men det bar ändå emot att behöva använda något som en annan person hade haft på sig. Men jag var lydig och använde den någon gång när jag skulle vara extra fin.
En kusin på Lidingö, fyra år äldre, växte ur sin regnrock med skärp, en ljusbrun sak och frän, tyckte jag, så den anammade jag med glädje. Den hängde med i många år, emedan jag använde den både som regnrock och ibland tältbotten när jag tältade.
Genom ogifta tant Frida, som umgicks i vår familj och hade en änkefru som vän och som hade två pojkar, fick jag ärva ett par ljusrandiga kortbyxor som var urväxta och dem trivdes jag med. Det som eventuellt behövde ändras kunde mamma ordna hon var händig med sömnadsarbete. I elvaårsåldern sydde hon en hel kostym till mig bestående av spetsbyxor modell ridbyxor och därtill kavaj med ett skärp runt magen och ett snyggt spänne.
Som finbyxa till en skolavslutning, examen kallade vi det, var det ett par fina golfbyxor inköpta hos John Larsson på Kvarngatan som gällde. De var ljust beige med massor av små bruna prickar på, mycket fin kvalité, enligt mamma som kunde sånt här. Jag trivdes med dem i flera år.
Så skulle jag sluta skolan och jag och mamma gick till John Larssons igen och tro mig eller inte det fanns ett par av samma sorts golfbyxor som jag hade brukat lång tid. Mamma blev stormförtjust. Jag provade dem och de passade perfekt. Mamma köpte dem för att det var så fin kvalité.
Jag var måttligt glad, men gav mig för överheten. Nu hade jag åter ett par ljusbeige golfbyxor med massor av små bruna prickar på. Mina klasskamrater trodde väl att jag aldrig fick några nya kläder.
Till examen när det skulle vara extra fint ordnade mamma så att jag fick knivskarpa pressveck på golfbyxorna. Jag har varken förr eller senare sett golfbyxor med pressveck.
Bertil Nyman
Så jobbar vi med nyheter