I måndags, på jobbet, var det en sträng kollega och vän av ordning som förvisso plockat fram julstjärnorna från förvaringen, men de fick inte på NÅGRA villkor tändas förrän nu på fredag klockan 15. Han gick i puritansk julilska runt och släckte de stjärnor som folk vågat tända, och sedan fick man sig en rejäl julavhyvling. Om ni undrar vem det är, kan vi väl säga att hans namn börjar på T och slutar på ommy Kägo.
Nå, om en får vara lite kritisk var det kanske lite onödigt att ställa fram stjärnorna och fresta, om det nu var så viktigt att hålla sig till Schemat med stort S.
Tillhör du hans skara, som menar att det är inget annat än FÖRFALL att pynta innan adventshelgen rent officiellt infaller (vilket alltså tydligen sker på fredag klockan 15 och INTE EN SEKUND TIDIGARE)? Som fnyser åt julmust i oktober och förfasas över julgran om den kommer upp tidigare än dagen innan julafton?
Eller är du en sån som smygstartar med lite ljusslingor i trädgården redan i september och sedan börjar pynta och baka i oktober och november och därmed är rejält mätt på julen dagen efter julafton och kastar ut den innan nyår?
Men jag tror alla vi som ska pynta i alla fall kan enas om en sak – det förbannade gissel det innebär att släpa fram den där kartongen med pynt. På något vänster har alla sladdar trasslat ihop sig, stjärnorna har blivit buckliga, lamporna har gett upp efter sin tid i förvisning och man kan vara säker på att det fattas någon oerhört viktig liten plastplutt som allt hänger på och som aldrig kan köpas separat.
Men även om själva processen sker i vredesmod, brukar ju ändå lite julkänsla infinna sig när man är klar. Oavsett när man nu väljer att pynta.