Den svenska skolan är en välpiskad samhällsinstitution, debatten ger intryck av att varken elever, föräldrar eller lärare är nöjda. Nu kablas käftsmällar från Skolinspektionen ut i stora rubriker efter att myndigheten presenterat sin årliga skolgranskning.
För-, grund-, och gymnasieskolorna måste skärpa sig ordentligt, är kontentan. Undervisningen anpassas inte till eleverna, föräldrar och barn får inte tillräcklig information och kunskapsutvecklingen utvärderas inte. Ambitionerna är så låga att eleverna blir uttråkade, har Skolinspektionen kommit fram till.
Det verkar inte vara ett enda rätt i klassrummen. Men den som öppnat rapporten vet att den bygger på kontroller i områden där Skolinspektionen kalkylerat att problemen är stora. Resultaten är inte representativa och kan inte generaliseras till hela landet.
Trots det. 12 procent av niorna kom inte in på ett nationellt gymnasieprogram förra året och andelen har ökat stadigt de senaste åren. I vissa skolor kvalificerar sig inte två av tre elever till gymnasiet. Det är de skolorna som bör ta Skolinspektionens rapport på störst allvar.
Många av problemen som radas upp har vi hört förut. Intressant är dock att många lärare inte tror att elever kan eller vill lära. Kraven blir så låga att eleverna tröttnar, samtidigt som kunskapsnivån sänks under de nationella kriterierna.
Det är inte bara lärarnas fel – en del kommunpolitiker har som mål att endast 80 procent ska få fullständiga betyg. Helt orimligt, säger Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler, och påpekar att alla elever har rätt att nå godkänt enligt lagen (SR Ekot 1/6).
Hoppets låga verkar vara svag i de skolor där elever presterar sämre. Ansvaret ligger på såväl lärare och rektorer som huvudmän i form av kommuner eller fria verksamheter.
Skoldebatten kretsar kring läraryrkets låga status, sjunkande betyg och segregation. Att det har blivit en självuppfyllande profetia bevisas av att förväntningar på elevernas ambitioner och kapacitet saknas i de så kallade riskområdena.
Här krävs en klimatförändring. Det är dags att höja förväntningarna på eleverna, uppmuntra till lärande och inse att ungdomar vill och mår bra av att göra framsteg. Allt annat är ett svek mot individen. Och i förlängningen en stor förlust för samhället.