När fotbollen får det tuffa allvaret att försvinna
Fotboll förenar. Jag har alltid trott på uttrycket. Ofta fått bevis i tidningar och på TV att det är så. I alla fall för en stund.
Men det absolut starkaste har jag varit med om själv tillsammans med några kompisar för tre veckor sedan. Vi var i den lilla fiskebyn Weligama på Sri Lanka för att sola och bada. Men mitt i semesterfirandet blev vi påminda om den tuffa verklighet som fortfarande råder för många av byns invånare avsaknaden av ett riktigt hem efter tsunamikatastrofen.
Jag vet inte vad det var, men något drog oss till Weligama tsunami camp, ett område stort som en fotbollsplan där familjer fortfarande bor i små träskjul med presenningstak.
Hundratals barn försöker här hitta tillbaka till ett bekymmerslöst liv. Bekymmerslöst som ett barns liv ska vara.
Men verkligheten i Weligama är annorlunda. Nästan dagligen görs självmordsförsök på det närliggande tågspåret av rädsla, ångest eller ren och skär ensamhet efter att ha förlorat sin dotter, son, mamma eller pappa.
Så vad gör man mitt i denna misär?
En av mina kompisar visste. Han slängde fram en fotboll till barnen och helt plötsligt var matchen igång.
Det var glädje, gemenskap och faktiskt också en och annan målgest.
Barnen glömde bort den bittra verkligheten och kunde i alla fall för ett ögonblick känna igen känslan av sitt gamla liv det bekymmerslösa.
Det är här fotbollen uppfyller sitt riktiga syfte. Som den lek den är. Att vara som en brygga mellan förtvivlan och hopp.
Barnen på Weligama tsunami camp vandrade gladeligen över den bryggan.
Fotboll är inte på allvar. Däremot kan fotbollen få det tuffa allvar som råder att försvinna.
I alla fall för en stund.
Så jobbar vi med nyheter