Livet är inte rättvist. Om tio år lär majoriteten ha nått sin dröm. De närmar sig trettioårssträcket och har blivit vad de alltid velat bli; lastbilsförare eller läkare, stadgade eller ständigt på väg. Och ett växande antal har tyvärr hamnat i ett ingenmansland med liten chans till återvändo. Årets statistik är inte klar. Förra året tog drygt 110 000 svenska ungdomar studenten. Samma år förtidspensionerades 6 700 personer under trettio år. Siffran har ökat från 4 500 sedan Alliansregeringen tog makten och ska inte ses i andra termer än mänskligt slöseri (SR 26/6). Det är lätt att förlora sig i statistik; att inte se hur krossade drömmar gömmer sig bakom tabeller och genomsnittsindex. Så låt oss vara så konkreta som möjligt: 6 700 förtidspensionärer motsvarar 250 avgångsklasser. Eleverna i dessa klasser kan se fram emot ett liv på den ekonomiska marginalen och en vardag i vilken framtidsdrömmen lätt förvandlas till en mardröm. Situationen är inte värdig ett av världens friskaste länder. Antalet förtidspensionärer urholkar inte bara solidariteten med unga sjuka, utan skapar en allmän skepsis mot våra generösa välfärdssystem.
Därför är Folkpartiets ambition att byta ut fler förtidspensioner bra. Tjugofemåringar som kan jobba, ska jobba. De ska inte arbeta för samhällets bästa, utan för sin egen skull. Självklart bör myndigheterna gå till grunden med varför den psykiska ohälsan ser ut att öka. På samma sätt måste politiken lyssna in farhågorna som finns hos till exempel Handikappförbunden. Alla som är i behov av förtidspension, har rätt till förtidspension. Däremot måste den politiska viljan att få ner antalet förtidspensioner vara glasklar. Om sedan Folkpartiets mål, att få 90 procent av förtidspensionärerna att klara någon form av jobbrelaterad aktivitet, nås är mindre väsentligt. Huvudsaken är att regeringen tar sig an problemet och lyckas få unga ”sjuka” att se alternativen. Ingen student drömmer om en framtid som förtidspensionär.