Rubrikerna är förväntade. Med exakt samma generaliseringar som Jimmie Åkesson använder när han beskriver muslimer väljer etablerade ledar- och kulturskribenter att beskriva Vellinges kommuninvånare. Alla är rasister.
Vellinge kommun för en avskyvärd flyktingpolitik. Däremot talar väldigt få illa om utlandsfödda. Invandrare som kan försörja sig har alltid varit mer än välkomna, precis som infödda svenskar beroende av bidrag i princip betraktas som en börda. Det finns fler än ett skäl till att Sverigedemokraterna inte sitter i kommunhuset.
I gamla Moderaternas sydligaste mönsterkommun är samhällsklimatet inte rasistiskt. Det är elitistiskt. Om man seriöst vill sätta sig in i veckans diskussion är gradskillnaden viktig. När medielogiken direkt tillskriver flyktingarna en offerroll – medan invånarna kollektivt får agera gärningsman – spelas främlingsfientliga krafter i händerna. Schablonbilderna får ersätta en seriös diskussion.
Självklart. Det finns en lång rad frågetecken kring Vellinges flyktingpolitik. Men samtidigt är Malmös agerande ytterst märkligt. Motvilligt har jag viss förståelse för att kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman känner sig förd bakom ljuset. Ljungmans språkbruk är lågt – men saknar inte poänger.
Nyköpings Jan Carle kan sträcka på sig för att han så tydligt tar avstånd från sina partikollegor i Skåne (SN 12/11). Till skillnad från Lars-Ingvar Ljungman står Carle för en syn på flyktingar som hans väljare kan vara stolta över. Betydligt tveksammare blir resultatet när politiker – från höger till vänster – plötsligt vill utarbeta statliga planer för att ta emot ensamkommande flyktingbarn.
När fick till exempel liberalen Fredrick Federley (C) ett sådant förtroende för staten? Kommuners vilja att välkomna ensamkommande flyktingbarn är en medmänsklig handling. Medmänskliga handlingar är inget som kan tvingas eller lagstiftas fram.
I veckans debatt om Vellinge finns därför bara förlorare. Kommuninvånarna, flyktingarna och inte minst humaniteten.
När friheten försvinner
Någon gång på gymnasiet började jag att ljuga. Första gången jag träffade någon som frågade varifrån jag kom svarade jag alltid Malmö. Flera av mina kompisar gjorde likadant. Vi var trötta på att behöva försvara oss. Nej, vi är inte rasister. Veckans debatt om de ensamkommande flyktingbarnen har åter placerat Vellinge i mediebruset.
Så jobbar vi med nyheter