Gick igenom gamla spellistor på Spotify häromdagen och hittade den gamla härliga listan "Skämslåtar".
Låtlistan kom till en sen kväll i tre goda vänners lag och består alltså av ett gäng låtar som man skäms över att man faktiskt lyssnar på – och dessutom gillar.
Britney Spears "Ooops (I did it again)", Backstreet boys smöriga ballad "I want it this way", E-types "Eurofighter" och Bee Gees "Tragedy" – ja ni fattar nivån kanske.
På samma lista fanns även ett gäng ouppdaterade melodifestivallåtar. Någon i sällskapet (läs jag) verkade ha haft en crush för både Kicki Danielsson och Björn Skifs. Och nej, det är kanske inget konstigt med det. Men om man ska vara en "creddig" nöjesredaktör går det mesta med melodifestivalen faktiskt bort. Mello är sånt man kollar på tillsammans med ett gäng vänner "bara för att" eller för barnens skull – om man inte bevakar tävlingen på plats förstås. För då är det bara en sak som gäller och det är att gå all in.
I år har jag sett två omgångar "för barnets skull" och blev för en gångs skull överraskad. Asså Kristin Amparos låt "I see you" – vilken låt. Måste historiskt sett vara en av tävlingens starkaste låtar någonsin. En sån där röst som skulle kunna toppa Billboard hur lätt som helst – och då är jag ändå ingen balladperson. Men vad händer. Jo. Hasse "Kvinnaböske Andersson drämmer in släggan rakt i busken. Drar av en låt som handlar om guld och gröna skogar och går till final. Därmed är Melodifestivalens starkaste låt borta ut leken.
Nu får vi sätta vårt hopp till Måns Zelmerlöws låt "Hero" som enligt Nöjesfredags ovetenskapliga undersökning på Stora torget i Nyköping blir Sveriges bidrag till ESC i Wien senare i vår.
Beträffande Hasse Andersson: Han har inte en chans, vare sig att ta sig vidare till Österrike eller kvala in på Skämslistan.