Det går att skratta åt DO:s försök att döpa om en högtid, till något den inte heter. Tanken på att ett gäng byråkrater, satt på betald arbetstid och snickrade ihop ”vinterpresenter”, får lätt ett löjets skimmer över sig.
Föreställ hela scenen framför er; generaldirektören, två mellanchefer och tre entusiaster i den sociala kommittén. På möte en sen eftermiddag i oktober. Allihop är stressade. Några har hämtningar på dagis, någon vill träffa vännerna på en after-work.
Stämningen är, som den är mörka eftermiddagar. Men när allt känns som tyngst, lyckas en lovande mellanchef kläcka ur sig ”decemberfest”. Plötsligt kommer ljuset tillbaka. Vad kan vara en bättre symbol för den välmenande, kompromissvilliga myndigheten än ”vinterpresenter”? Så får ännu en dag i den svenska byråkratin sitt diarienummer.
Småningom når kompromissen media; ännu några tusen skattebetalare stärks i sin övertygelse att DO är ett skämt. Fast då fastnar skrattet i halsen. För baksidan med att leva i ett öppet, tolerant samhälle är att vi – i vår iver att framstå som öppna och toleranta – riskerar att uppfinna hjärnspöken.
DO:s beslut att döpa om julfesten till ”decemberfest” var ett spöke. Veckans debatt om att slopa de kristna högtiderna, och införa någon form av helgpott, är ett annat. Man behöver varken vara särskilt kristen, eller särskilt traditionsbunden, eller särskilt förtjust i Ernst Kirchsteiger, för att se hur kraven för med sig ett uppskruvat tonläge.
Debattören och revisionsdirektören Qaisar Mahmood saknar inte poänger; rent principiellt bör en sekulär demokrati individualisera sina helgdagar. Men vad Mahmood väljer att bortse från, är att olika traditioner, inspirerar varandra. Det är så traditionen överlever.
Rimligtvis bör julen få stanna kvar. Och att fler och fler svenskar lär sig innebörden i ramadan eller channuka är inget problem; så länge vi har rätten att avstå samtliga religiösa högtider. DO:s försök att lösa ett påhittat, eget problem genom att kalla julklapparna för ”vinterpresenter” framstår bara som fånigt.