När livet tvärnitade fanns glädjen runt hörnet
Om kroppen en dag lägger av. Vägrar att lyda. Kan livet bli härligare då? Ja om man heter Lars Grafsund kan det bli just så. Ni mötte honom i SN 2003, då som arbetsglad lanthandlare i Ålberga.
Någonting var skumt, det fattade jag. Men att det skulle vara en stroke det fanns inte i min sinnevärld, säger Lars Grafsund.
Inom en timme var hans vänstra sida förlamad. För Lars, en arbetstokig och målinriktad 40-åring, tog livet tvärstopp.
Två dygn på intensiven. Sedan rullstol. Utlämnad till andras vilja att hjälpa. Han bestämde sig direkt:
En dag ska jag jobba 100 procent igen, hur många år det än ska ta!
Han är tydlig och rak; varsågod och skriv om det blir en glad artikel.
Livet kan till och med bli bättre, fastän allt har skitit sig. Så är det i alla fall för mig!
Hur såg livet ut innan? Han jobbade intensivt på Konservkompaniet, arbetsplatsen sedan tonåren. Gjorde ett mellanspel under fyra år som lanthandlare
i Ålberga, och drev butiken med vinst.
Hemma avlöste renoveringsprojekten varandra.
Så fort vårsolen tittade fram fick jag myror i byxorna. Sedan fortsatte det så till sena hösten. Att snickra var min stora grej.
Det vore lätt att låta saknaden ta plats. Stå i vägen för det som är nu. Men något sådant tillåter inte Lars:
Jag har aldrig sett bakåt. Inte en endaste gång. Det är framåt som gäller.
Tränat har han gjort, hundratals timmar, från dag ett. Upp ur rullstolen. Stå. Gå med käpp. Gå utan käpp.
Bre smörgås, duscha, klä på sig. Samsas med vanmakten över det påtvingade snigeltempot.
Har du någonsin testat att ta på dig en strumpa med en hand?
Den senaste färdigheten är att kunna dra upp blixtlåset i vinterjackan.
Sånt är skönt att kunna själv, haha.
En lektion i livskunskap. Just så kallar han livet efter stroken. Han har lärt sig att be om och ta emot hjälp, känt värmen som bor i en starkare närhet. Sett det goda i att vara del av en helhet. Blivit ödmjukare, fått tid för eftertanke, förändrat sina prios.
Det har varit viktiga steg i min utveckling. På många sätt har jag blivit en bättre människa, säger Lars, fundersamt.
Han har valt att fokusera på det positiva, även om frustrationen ibland stuckit fram sitt retsamma tryne. Inte för en sekund tyckt synd om sig själv.
Herregud, det är jättemånga som dör av stroke. Andra förlorar både jobb, familj och vänner. Jag lever, och har allt kvar. Har ju till och med fått mer av allt!
Han är oändligt tacksam mot alla som backat upp. Mot familj och vänner. Mot vårdpersonal, försäkringskassa och arbetsgivare, som visat förståelse och trott på hans förmåga att komma tillbaks.
Vet du? Min chef ringde mig varje dag efter stroken. Frågade vad jag gjorde, berättade vad de gjorde på jobbet. Fattar du vad det betydde?
Rösten bryts och en tår smyger sig ner för Lars kind.
Han visade att jag betydde något. Att det var värt att kämpa. Tänk om alla arbetsgivare gjorde så!
I dag jobbar Lars halvtid. Gläds åt att kunna ge 100 procent av sig själv de timmar han är där.
Förr handlade jobbet mer om att prestera och tjäna pengar. Nu tänker jag mer i termer som grundtrygghet och personlig utveckling.
Än hänger vänsterbenet inte med riktigt. Armen lyder inte heller. Men Lars har valt att fokusera på det som fungerar. Lära sig nya färdigheter och ibland försöka återerövra gamla.
Om du visste hur många tankar man måste tänka för att komma upp på en cykel.
Varifrån kommer envisheten? Ett svar är modersmjölken. Lars är lärd att man kan allt man vill. Ett annat är den företagsanda han levt i: Att jobba nära Pelle Nilsson, ägaren till Konservkompaniet, har nog förstärkt min envisa sida. Han visade ju att hans företag kunde överleva i hård konkurrens, ler Lars.
Sålunda har Lars slutat att se sig själv som sjuk, trots att han även dras med en kronisk ledsjukdom.
När jag myser med en bok hemma vid brasan känner jag mig ju helt ok!
On the sunny side of life. Där hittar ni Lars Grafsund, full av nya mål om än av annan art än förr.
När jag kan snickra igen. Överlista spikjäveln som vinglar i handen. Då är jag frisk.
Så jobbar vi med nyheter