Är det så att gladast alltid vinner? Det vete tusan. Däremot har den som är glad och uppåt bättre chans att vända en usel trend än den som deppar ihop och tjurar i ett hörn.
I tidningen Fokus (35/2012) finns en artikel med den intresseväckande rubriken: Därför älskar de Annie Lööf – och därför är de ensamma om det. Det är en svidande uppgörelse med ett första partiledarår för Annie Lööfs och Centerpartiets del. Dåligt tajmade utspel, klantiga formuleringar och en taktisk prestation av bräcklig kvalitet – listan är inte upplyftande. Det är dyra läropengar, men nyttiga i förlängningen.
För bakom svårigheterna finns ändå en långsiktighet, vägval som ska göra det lättare att förklara för väljarna: därför finns Centern. Alldeles för länge – de senaste fem, sex åren – har man överlåtit den uppgiften till motståndarna.
Att det finns motståndare som hoppas på Centerpartiets snara sorti ur riksdagen är inget att förundras över. Sådan är politiken. Den som hade fått en tia för varje gång en borgerlig röst sagt något liknande om Vänsterpartiet, hade varit mångmiljonär i dag. Inom allianssamarbetet fick också krafter som gärna – bakom stängda dörrar – säger något nedsättande om Centerpartiet, om bonnläppar och Stureplanskomplex.
Det är gasbubblor ur komposthögen från tiden med icke-socialistisk splittring. Självklart lever gamla fördomar om stöddiga moderater, skenheliga kristdemokrater och fisförnäma folkpartister kvar också inom Centersfären. Men inget förändrar faktum att allianssamarbetet har gett den bästa jordmånen hittills för en icke-socialistisk regeringspolitik.
Den som stöter på motgångar visar sig ha färre vänner än man tror. Därför är det intressant att det interna stödet för en Annie Lööf under press är så tydligt. Det urartar inte till ett juholteri, där dolkstötarna duggar lika tätt som tv-inslagen.
Varför ska då en alliansväljare välja just näringsminister Annie Lööfs parti? Det kräver ett mer fullödigt svar än alliansens gröna röst och glada företrädare. Just nu pågår ett omfattande arbete med ett nytt idéprogram som ska ta sig an framtidens utmaningar. Arbetet är öppet och inte introvert, vilket är hälsosamt.
Centerpartiet har en lång historia, en del är riktigt vackert, men tillbakablickande kan bli kontraproduktivt och bör därför ske i små doser. Omgivningens välmenande ”bliv vid din läst” är inget segerrecept.
Partiets själ rymmer å andra sidan ett jordnära, pragmatiskt och ändå i grunden liberalt förhållningssätt. Där finns ett bultande hjärta för lokal utvecklingskraft, i landsbygd såväl som tätort, även om kärleken till storstaden är mer nyfunnen. Det är skapliga fotfästen för en idéutveckling.
Kärnan i Annie Lööfs partiledarskap ska vara det långsiktigt hållbara. Det är en fråga om överlevnad. Som partiledarkandidat lovade hon att stärka inte bara partiets gröna profil utan också dess sociala. Här fattas en del svar.
En välmotiverad entusiasm inför lagen om valfrihet och alla de företag som ger en efterlängtad mångfald inom vård, skola och omsorg är bra, men inte tillräcklig. Om nu de aktiva centerpartisterna ska vara mindre ensamma om att förstå varför de ofta är på så gott humör även i motgångens stund.