Däremot haltar den så vanliga jämförelsen mellan Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Det är inte så enkelt att Sannf är en finsk kopia av SD. Även om ledande sverigedemokrater gärna påpekar likheterna, är Timo Soini ingen Jimmie Åkesson.
Soini leder ett parti, som har fler gemensamma nämnare med avsomnade Junilistan, än med Sverigedemokraterna. Precis som hos Junilistan, bygger Sannfinländarnas politik på en djup skepsis mot, vad partiet uppfattar som, eurokraterna i Bryssel.
Sannfinländarnas politiska budskap är kryddat med motstånd till svenskan, aborter och den förda invandringspolitiken. Men till skillnad från SD är Sannf inte ett parti med rötter i rasismen. Det finns rasister i partiet, men partiet i sig bör inte bedömas som främlingsfientligt. Den mest passande beskrivningen är landsbygdskonservatism.
”Nu vill man ha tillbaka dansbanorna och sagolandskulturen”, konstaterar statsvetaren Laura Parkkinen, som har forskat om populism vid Åbo universitet (HBL 18/4).
Och Parkkinen lyckas sätta fingret på hur Sannfinländarna vill återskapa ett samhälle, i vilket mänsklig kontakt inte är synonymt med Nokia.
Finland är EU-vänligare än Sverige. Landet har en lång östlig gräns mot Ryssland. Det gör att Finland tvingats att söka sig västerut. På ett helt annat sätt än Sverige, har Finland aktivt valt att vara en del av den europeiska gemenskapen. Resultatet är att Finland är mer Europaorienterat, men samtidigt mer kritiskt till länder som lever över sina tillgångar, än Sverige. Den finska identiteten, vilken utnyttjats skickligt av Sannf, bygger på ett litet utsatt land, som utan att offra sin egen suveränitet, sökt politiskt skydd i samarbeten.
När finanskrisen tilläts blåsa revor i skyddet, och suveräniteten flög iväg som eurosedel i vinden, växte motreaktionen fram. I söndags kanaliserades missnöjet när Sannfinländarna fick 19 procent av rösterna – och sannolikt väntar regeringsförhandlingar med liberalkonservativa Samlingspartiet. För oss som föredrar ett framtidsoptimistiskt grannland är valutgången olycklig. Å andra sidan bör vi komma ihåg att EU-kritik inte är extremism.