Det var i detta ödelandskap så många människors liv släcktes av östtyska gränsvakters kulor, under flykten från det realsocialistiska lyckoriket bortom järnridån. Vi bör minnas att det också i Sverige fanns de som blundade för förtrycket och bakom järnridån såg jämlika folk i arbete och socialistisk gemenskap.
Jag växte upp i en värld där Europa var delat. Ett väst som i mångt och mycket var nära, samt ett öst som var hermetiskt tillslutet, hotfullt och okänt. Kartböckerna hade gott om detaljer om västra Europa medan det östliga gav begränsat med information. De av Sovjet ockuperade Estland, Lettland och Litauen var ibland inte ens utritade. För svenskarna var det närmare till Mallorca, Bryssel och Marseille än till Tallinn och Gdansk.
Den 9 november 1989 flög så järnridån upp som en rullgardin. Bara ett par år senare rasade hela Sovjetunionen ihop, en koloss på lerfötter.
Den skarpa gräns som hållit Europa i så kallad terrorbalans var borta. Ett Europa delat i en västlig del med marknadsekonomi och fria demokratier samt en östlig del med planekonomi och realsocialistisk diktatur. Två maktsfärer beväpnade med atomvapen nog att förstöra världen flera gånger om. Men det var människorna i Polen, östra Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ryssland, Rumänien, Ungern, Ukraina och så vidare som betalade priset för terrorn i den balansen.
1900-talet gav mänskligheten skrämmande insikter i två samhällsideologier byggda på utopisk idé och realiserat genom hot, våld och systematisk utrotning av människor som inte passade systemet.
För de generationer som knappt var födda 1989 eller har växt upp utan järnridå, kan det vara svårt att se det samhälle som då rådde. Eller varför vi som levde i dess skugga kan känna så oerhört stark motvilja inför nynazister och nykommunister. Dessa drömmer om en värld som vi aldrig någonsin vill ha tillbaka – av rent medmänskliga skäl.
1900-talets sista årtionde öppnade för ett mångfaldens Europa, något vi faktiskt redan i början av samma sekel kunde ana konturer av. Att fritt kunna besöka Karlsbron i Prag i slutet av 90-talet var plötsligt lika självklart som att vandra genom Forum Romanum i Rom.
Men vi måste också minnas vad det var flyktingarna från öst drömde om. En dröm om personlig frihet, om rätten att tänka och tala fritt – utan statliga överrockar och angivare i trapphusen. Ett liv där barn var en del av familjen mer än utbytbara enheter i ett statligt uppfostringsprojekt. Ett liv där det fanns utrymme för privat egendom och för kommers byggd på utbud och efterfrågan.
Vi kan aldrig vårda det öppna samhället genom att göra det militant eller intolerant mot det avvikande. Om det är något vi ska vara extra uppmärksamma på 20 år efter murens fall, är det detta: Det öppna samhället är byggt för att ständigt förändras, omvälvas och utvecklas. Vi kan inte värna den oskattbara friheten i vår vardag genom att alltmer kontrollera alla som ingår i den.
Det var inte därför som Berlinmuren föll och människor från öst och väst dansade i dess ruiner.
När muren rämnade öppnades Europa
Den 9 november 1989 ritades den europeiska samhällskartan om. Ett antal av de enorma omvälvningarna i spåren av andra världskriget försvann över en natt.Tre år tidigare betraktade jag som 16-åring Berlinmuren från nära håll för första gången, i Västberlin. Den såg inte direkt skräckinjagande ut och var fullklottrad med graffiti. Först när jag kunde se ut över ingenmansland bortom den, blev det tydligt varför detta var en dödens mur, en gräns mellan förtryck och frihet.
Så jobbar vi med nyheter