När ondskan och godheten blir grannar

Aravind Adiga
Siste mannen i tornet
Övers: Eva Mazetti-Nissen
Brombergs

Övrigt2012-10-09 00:07

Gud bor i detaljerna brukar det heta. Det betyder att småsaker gills. Det som ger en berättelse färg är också det som får den att fungera. Och i Aravind Adigas indiska, myllrande värld, är de många, såväl gudarna som detaljerna. 
I hans Bookerprisvinnande debutroman "Den vita tigern" (2008), tecknade han ett rikt porträtt av hemlandets klassklyftor och samhällsstrukturer genom ett enda makalöst levnadsöde. I den nya, "Den siste mannen i tornet", har han på sätt och vis gjort det svårare både för sig själv och sina läsare. I stället för ett liv, skildas den här gången flera angränsande existenser, endast åtskilda av tunna väggar och golv i ett av Bombays många höghus.
Vishram Society är en bostadsrättsförening typisk för medelklassen i sin stad, med egen vakt utanför och hemhjälp i nästan varje hushåll. Typiskt är också att vattnet bara fungerar vissa tider på dygnet och att området omges av slumområden och iögonfallande nybyggen.
Men för att bygga nytt måste gammalt rivas. Vishram får snart påhälsning av en byggmästare som erbjuder de boende en stor summa pengar för att lämna sina lägenheter. Beskedet tas emot med jubel från de flesta, medan andra ställer sig skeptiska. Bombays byggherrar är ökända för sin skurkighet, kan man lita på den här? Andra vill helt enkelt inte lämna sina hem, däribland den högt respekterade änklingen Masterji, en pensionerad fysiklärare. Mer eller mindre medvetet, ställer han sig i vägen för sina grannars drömmar om ett lyxliv någon annanstans.
Det som vecklar ut sig över de 462 sidorna är en klassisk berättelse om moraliskt förfall och vardaglig humanitet fördärvad av girighet. Det visar sig att ondskan och godheten är nära grannar och att det, när det hettar till, kan vara svårt att skilja det ena från det andra.
Med skrönans slagkraftighet belyser Adiga vad ett korrumperat samhälle innebär för dess medborgare i praktiken. Här finns också en ordentlig dos religionskritik. De olika varianterna av gudsdyrkan ekar tomt i trapphuset när medmänskligheten kastats ut med soporna. Och stackars Masterij hugger förgäves sina antagonister i huvudet med sin tjocka Illustrated History of Science.
Här finns som sagt gott om detaljer att roas och njuta av. Jag uppskattar det oväntade i beskrivningarna av de olika familjerna, de där dragen som alltid känns bekanta, just för att varje familj har sina egenheter. Däremot är historien lite för linjär och förväntad i sin övergripande struktur. Aravind Adiga har skrivit en tänkvärd berättelse, men som roman är den långt ifrån lika engagerande som hans debut.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om