Det fick socialdemokraten Erik Laakso upptäcka i förra veckan. Med formuleringen ”Jag är pirat på många sätt” uttryckte han på sin blogg en önskan om att Piratpartiet når riksdagen i höst. Det vore, enligt Laakso, otroligt viktigt för demokratifrågorna. Genast gick partikamraten Claes Krantz till hårt angrepp: Det är häpnadsväckande att en socialdemokrat kan skriva något sådant!
Men särskilt häpnadsväckande borde det inte vara. Det borde inte ens ha varit häpnadsväckande om Laakso öppet hade sagt sig rösta på Piratpartiet.
I en tid av minskade politiska skillnader kan olikheten inom ett parti, mellan exempelvis kommunal och nationell nivå, i många fall vara långt mycket större än skillnaden gentemot andra partier. Det naturliga borde därför vara att politiskt insatta splittrar sina röster.
Ändå finns det ännu inga exempel på ledande politiker som öppet vågat medge att de röstat på ett annat parti än sitt eget. Inte någonsin, i något val. Lojaliteten är total. Den som sticker ut riskerar att bestraffas när listorna sätts samman.
Men i många andra länder är det inte märkvärdigt med illojala politiker. I USA är det tvärtom normalt att politiker kan stötta kandidater från andra partier. Exempelvis fick Obama direkt stöd av den förre detta republikanska utrikesministern Colin Powell.
Att våra folkvalda vågar berätta vad de tycker och hur de resonerar borde vara en självklarhet i en demokrati. Men både i enskilda sakfrågor och i allmänna val följs partilinjen slaviskt. Det leder till ett debattklimat som är mindre öppet, mindre ärligt och mindre frisinnat. Många riksdagsledamöter låter som direkta ekon av sina kollegor, till och med i valet av ord och liknelser.
Fria politiker skulle skapa en bättre offentlig diskussion. Men istället sitter de alla i sina bänkar och nynnar på samma låt:
Die Partei die Partei, die hat immer recht.