Hennes partiledarskap går till historien som ett stort fiasko. Men när Mona Sahlins politiska karriär ska börja sammanfattas, ser vi en politiker som konsekvent har stått upp för HBT-personer och mot strukturerena bakom hederskulturer.
Det räckte inte för att bli statsminister. Men Sahlins politiska gärning kan inte få ett bättre betyg än den ilska, den irritation, som en socialt ouppfostrad Jimmie Åkesson bemötte henne med i deras sista debatt.
Åkesson visade återigen hur Sverigedemokraterna missar chans efter chans att agera, och förtjäna sin respekt, som ett parti bland andra. Genom sin öppna fientlighet, mot en politisk kollega som Mona Sahlin, bekräftade SD:s partiledare att populismens syre är martyrskapet. Inte ens när Sahlin redan är slagen, kan Jimmie Åkesson hålla sig från att ge henne en verbal smäll. Åkessons beteende i partiledardebatten, var inte värdigt en demokratisk församling, som den svenska riksdagen.
Det var den mobbade skolpojkens revansch på sin politiska motsats.
Jimmie Åkessons vägran att ge Mona Sahlins karriär ett värdigt slut, visar hur Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har lett till ett hårdare debattklimat. Det ska inte bara skyllas på SD – företrädare i andra partier, gick under valrörelsen över gränsen åt andra hållet. Sverigedemokraterna har säkerhetskydd av en anledning – men Åkesson gör inget för att dämpa spänningarna. Det ligger i hans intresse att utnyttja dom.
Spänningarna i kammaren, och i samhället i övrigt, är en bärande del av politiken. När Åkessons spelar ut stöd till fortsatta jobbskatteavdrag, mot en mer restriktiv invandringspolitik, säger han att fler jobb, och fler invandrare, är en omöjlig kombination. När han i nästa andetag kräver fler krafttag i kriminalpolitiken, är det tydligt vilka kriminella grupper som Jimmie Åkesson vill ta krafttag mot.
Olyckligtvis fick Sverigedemokraternas agenda, styra ännu en partiledardebatt. De övriga partierna gick i exakt den riktning som Åkesson vill; alla mot en, det trötta etablissemanget mot den pigga uppstickaren.
Ändå går de etablerade partierna i den enda riktningen som de kan gå. Och i den paradoxen befinner sig riksdagen, under resten av mandatperioden.
Ju mer uppmärksamhet skolpojken får, desto fler väljare gör honom till en politisk vinnare.